BLANDADE ÄMNEN. Ett jernvägsäfventyr. Ett ungt fruntimmer från Clapham, berättar Londontidningen International, steg härom dagen upp i en andra klassens vagn för att bege sig till Chariog-Cross. Kort derpå steg en herre in, en trettio års karl, med besynnerligt utseende. De voro ensamma i wa onen. oe get satte sig i gång. Den obekante herm reste sig hastigt upp och skrek: — Vagnen är för tung, fort! låt oss göra den lättare! — Och han kastade sin nattsäck ut genom fönstret. Derefter satte han sig. Ett ögonblick derefter steg han upp på bänken och skrek: — Det är för tungt, alldeles för tungt! — Nu tog han af sig rocken och lät den fara samnrr väg som nattsäcken; sedan Komturen till västen, halsduken, hatten och-sjtligen till skorna. Han satte sig igen och tycktes försänkt i djupt begrundandg; Hastigt vände han sig till den unga damen och sade: Miss! lätom oss bedja för hertigen af Glouster! På knä, miss! Bed för hertigen af Gloucester! Karlen föll på knä. Den unga flickan gjorde på samma sätt, darrande i alla lemmar. Den obekante bad ifrigt för hertigen af Gloucester, derefter för hertigen af S:t Albans, derefter för hertigen af York, med ett ord: för alla hertigar i Storbritannien och Irland. Han satte sig åter. Den unga flickan, mera död än lefvande, satte sig i ett hörn af vagnen, ett: rof för den största förskräckelse. . Det. dröjde ej länge förrän den obekante började visa nya tecken till oro. — Nu-kan vagnen ej gå längre, den är för tung, mycket för ung. tåget kan ej gå längre... Jåt oss göra vagnen lättare. En af oss måste å ur... jag vill inte göra det... då får ni lof att Joppa ut genom dörren. an närmade sig flickan och skulle fatta tag i henne. Hon sade då gråtande: Men vi ha ju ännu ej gjort bön för hertigen af Northumberland. Mannen slog sig för pannan. — Det är sannt, sade han; det ha vi alldeles glömt. På knä! Låtomoss bedja för hertigen af Northumberland. De höllo ännu på att bedja, då tåget, under lvissling från lokomotivet, sköt in i banhallen, Den unga flickan skyndade till fönstret och ropade på hjelp. Hennes besynherlige reskamrat var en galning, som rymt från dårhuset i Hanwell. — Pekorale. Nedanstående afskedsbetyg har af en landthandlande i Göteborgstrakten blifvit utfärdadt åt ett hans: biträde, hvilket vid sista flyttningstiden lemnade hans tjenst: Som kryddkrämhandlande-ynglingen N. N: från N. N:s socken hvarit hos mig underteck: nad arrgasherad sedan d. 14 juni förl. år, för att inhemta kunskapers inbringande i Handelns speciella fackförhållandena; men nu kommer att hos mig upphöra med denna sin fruktbärande lärtid på grund af sitt häftiga lynnes specifika beskaffenhet och obevekliga homör, fastän den tidsperiod som kontraktett om hans lärotid, hvilket enligt gällande författningars lagenliga kraft med hanses fader Herr N. N. upprättat, tilländalupit och lydande detta fasta dokument å 2:ne års tidslopp, räknadt från ofvannämde Häto till samma dag nestkommande år, så får jag i sanningens obestridliga namn, lemna honom det föga konträra vitsordet, att han väll hvarit läraktig och visatt rekommenderande fallenhet för Handelns konkurenser, och i öfrigt, mig vetterligen, icke begagnat sig af tillfällena att falskeligen handla med den ene och andre, såsom somliga för sed hafva — utan skickat sig troget och nyktert, men som hans inkapabla lynnes häftighet brutit kontraktets fastighet, må Han i Guds namn afflyttad varda — önskandens honom lyckans välsignelser på sina nya förehafvanden. —da di 27 okt. 1866. N.N