någon menniska ur minnet, eller lemnade han icke svar. Deremot då någon annan till målet hörande person aflade berättelse, föll Otto Månsson denne ständigt i talet och visade då lika godt förråd på ord, som njugghet derpå, då han sjelf skulle yttra sig. Ett par gånger framställda tillrättavisningar voro utan framgång. Jag insåg att hans lynne var sådant, att han ville hvad man kallar hålla sig rak? för sina i tingssalen varande stallbröder, och erfarenheten har lärt mig att på sådana lynnen gör en enskild föreställning vida mer nytta, då den offentliga deremot verkar motsatsen. Jag behöfde ett glas vatten och skulle för sådant ändamål ingå i ett innanför tingssalen beläget rum, bredvid hvilket Otto Månsson hade sin plats, ungefär en aln från dörren. Då jag gick förbi Otto Månsson, rann det mig i sinnet att tala ett ord enskildt med honom. Jag bad honom derför stiga in och utan att he örde något yttrande af Otto Månsson om åtföljande af nämndemän, hvilket jag i så fall ingalunda hindrat, kom kronolänsman Svensson hästigt, oförtänkt och opåkalladt, och förde in Otto Månsson. Att jag hvarken före inträdet i rummet eller derstädes mot Otto Månsson utöfvat ringäste våld, kan jag försäkra. Ett sådant beteende skulle jag aldrig låta komma mig till last. Jag var föröfrigt vid tillfället sjuk; har sedan början af September lidit och lider ännu af en svår hjertåkomma, som genom sömnlöshet nedsätter krafterna, så att jag endast med möda och ytterlig, att ej säga öfveransträngning, kan fullgöra mina åligganden. Så äfven nu. Detta förfarande må synas obehörigt, men det skedde endast i god afsigt, men verkan blef deraf snart synbar. Då jag återvände efter knappt två minuters uppehåll i rummet, dervid jag före. ställde Otto Månsson det okloka i hans teteende och huru det mer skadade än gagnade hans sak, visade Otto Månsson sedermera under fullföljden af ransakningen sig synbarligen mer stilla och foglig. Det så kallade oväsendet måste således endast varit inbillning hos rappor: tören; och hoppas jag att mitt ord må gälla så mycket som klagandens. Otto Månsson och hans broder Alexander Månsson blefvo sedermera efförhörets slut på grundade skäl och då det visat sig att Otto Månsson yttrat hotelser mot vittnen så att deras vistande på fri fot skulle hindra målets behöriga utredning, i häkte inmanade. Protokollerna, som genast efter hvarje rättegångstillfälle varit uppsatte och tillgängliga för eri hvar, som dem åstundat, hafva aldrig blifvit mig affordrade. Uppgiften att de ej kunnat bekommas är således en dikt. Då klagoskriften dessutom innehåller en mängd insinuationer, utan form af anklagelse, kan jag deröfver icke vidare mig utlåta, än afvisa dem såsom helt och hållet ogrundade. Infordrade ransakningshandlingar bifogas ödmjukast. Gamleby den 10 November 1866. 4. 1. T. Nyman.? . Ofvannämnde Kjellander har nu äfven blifvit inmanad i häkte, såsom inblandad i det tjufnadsbrott, hvilket föranledt Månssons häktande, och med anledning häraf har Kjellanders hustru ytterligare till justitiekansleren ingifvit en skrift, hvari klagan af henne föres mot häradshöfding Nyman öfver mannens häktande, som förmenas vara olagligt. — Angifven för fickstöld. Målaregesällshustrun Anna Christina Ljungqvist, böende, jemte sin män, uti huset nir AU vid Lilla Mejtens gränd, eller uppe ibland de s. k. Vida bergen, har blifvit angifven att förliden måndag å Korhamnstorgs från hustru Carolina Tillberg, hemma i torpet Eriesdal på Ingarön, genom fickstöld tillgripit en skinnpung, innehållande 20 rdr. Hustru Ljungqvist, som förut flera gånger varit misstänkt för dylikt brott och i fjol sommar en gång vår framme för sådant, ehuru hon i brist af ullständig bevisning icke kunde tilltalas, nekade äfven nu, hvarjemte mannen sade sig icke ha den ringaste vetskap om såken; men då poliskonstaplarne, hvilka skulle göra visitation i makarne Ljungqvists bostad, hemkommit med hustrun, hade mannen sagt till henne: ?Jag kunde väl tro att det skulle gå så till sluts!?, hvarpå hon svårat: Tyst! Säg icke något; jag har sjelf ingenting sagt.? Såsom ytterligare stärkande misstanken att hustru Ljungqvist är en gammal och van ficktjuf förekommer att makarnes bo är i alla hänseenden rikligen försedt, oaktadt mannen under loppet af detta år ej haft arbete mer än i sju veckor och hustrun icke har mindre än fyra små barn att sköta, För vidare upplysningars inhemtande anstår målet till annan dag.