l8om )e 8 e Tr il om att ifrågavarande författare är lika lite berättigad, att afkunna någon gällande förka stelsedom öfver ?Ptonen? i mina uppsatser, son jag eger någon domsrätt öfver Ptonen? i hen artiklar, emedan vi i detta fall äro precise lika partiska. Noga räknadt torde vi h trumfst på hvarandra efter bästa förmåga och derjemte lifvas af samma tro och hopp han att ha slagit mig och jag honom ohjelp ligt till marken. Efter denna digression, eller prolog, skal jag öfvergå till en granskning af författa rens artikel, intågen i n:r 225 af Aftonbla ;det. Men först anser jag mig dock såson en särdeles karakteristisk omständighet bör: framhålla, att då jag såsom bevisningsme del anfört officiella handlingar, som lätt kunns kontrolleras, så har författaren i stället mec förkärlek anfört hörsagor och rykten — mer försigtigt undvikit uppgifva sina källor, och icke ens sjelf vill ansvara för deras äkthet, I mina begge föregående uppsatser var jag nog djerf påstå, att författaren icke innehade några specialkunskaper för ett riktigt bedömande af de begge ryktbarvordna I på industriutställningen exponerade jernvägsskenornas beskaffenhet. Hans yttranden i a den sista artikeln föranleda mig att vidIsten på tillräcklig styfhet lemna de skeI nor, vid Motala tillverkade, hvilka såsom I prof -på den erbjudsa leveransen, (ill stahålla detta påstående. Han, och många med honom, har endast hört det svenska jernets seghet högt lofordas, och deraf blifvit förledd antaga, ett denna egenskap företrädesvis gör det svenska, framför det engelskea, särdeles tjenligt till jernvägsskenor. Men förhållandet är icke sådant. Hvar och en i jerntillverkningen kunnig har sig nemligen bekant, att segheten (tänjbarheten) än en hos jernet värderad egenskap; att hårdheten och styfheten hos jernet äro två andra egenskaper, och att alla dessa egenskaper bero dels på malmernas kemiska beskaffenhet och dels på det behandlingssätt som jernet undergår. Att hos jernet förena dessa trenne egenskaper i lika hög grad har hvarkeno i Sverge eller i något annat land lyckats, och kommer, strängt taget, kanske aldrig att lyckas. et närmast till hands liggande beviset derpå att jernets seghet icke eraätter britens jernvägar aflemnades. Efter en noggrann pröfning visade sig, ait Motalaskenorna af samma dimensioner, och under precist samma förhållanden i öfrigt som de engelska skenoraa, antogo en permanent böjning, mer än tr2 gånger större än de engelska 1). Dermed var — för de sakkunniga — den vigtiga frägen om det svenska sega jernets tjenlighettill skevor, ur teknisk synpunkt fullständigt afgjord; urfinansielsynpunkt var den redan förut afgjord, enär Motalaskenorna kostade 37 proc. mera än de engelska. Motalaskenorna befupnos således högst betydligt mindre styfoa än de engelska, och deri ligger det första stora företrädet som dessa skenor ha framför den af svensktjern. Med denna styfhet följer hos jernet större hårdhet, och ju hårdare en metsll är, desto mera motstår den nötning. Denna egenskap är den andra siora förtjensten hos det engelska skenjernet. Men emedan jernet för att blifva segt måste tillverkas af bättre malmer och medelst en dyrare (härdfärsknings-) metod, får det också ett högre värde, (för vissa behof naturligtvis) än det hårdare, men mindre sega engelska jernet, hvilket tillverkas af sämre malmer och efter en billigare metod. Derigevom blifva de deraf tillverkade skenorna betydligt billigare (cirka 37 proe.) och deri ligger den tredje stora fördelen hos de engelska framför de svenska skenorna 2). Af denna utredning, öfverflödig för den sakkunnige, bliv det lätt begripligt att förf. förvexlat två eller sammanblandadt tre, man kan säga aldrig utan stora kostnader förenliga, egenskaper hos skenjernet — seghet, styfhet och hårdhet, eller, i fall han derom haft en dunkel aning, föreställer sig att tillvaron af den första egenskapen fullt ersät-: ter bristen på de sednare; ty annars kan man svårligen fatta höns mening, då han ! anför de evenska jernplåtarnes seghet (förl fartygsbottnar) såsom ett ovedersägligt be1 vis på samma jerns förträfflighet äfven på . skenor. Men just derigenom blottar han : ändå mera sin briet på sakkunskap. Han l! förvexlar nemligen det material (segt jern), li hvilket väljes till sådana föremål, som tillfälligtvis kunna blifva utsatta för starka l stötar (bottenplåtar på fartyg och pansar-( plåtar) — med det material (styft och hårdt t jern), hvilket väljes till sådana föremål, t som vanligen under begagnanmdet äro utsatta r för mindre stötar eller skakning, fortsatt!l tryckning och nötning (jernvägsskenor). r Om nu segheten vore den mest eftereträfvade och hufvudegenskapen hos jernvägs-r skenor, liksom hos bottenplåtar på fartyg, ! men styfhet och hårdhet hos de förra vore en !y underordnad egenskap, hvarföre begagnasr då i England de flerdubbelt dyrare stål-d skenorna? p Ait jag hittills tillbakahållit mitt slutomdöme, beträffande de begge på industriut-P ställningen exponerade skenorna, har orsa. kats deraf, att det roade mig erfara huru ? långt den anspråksfulla okuvnigheten ohejdad skulle kunna gå. Jeg var nemligen fullkomligt öfvertlygad derom, att i denna på så mycken effekt beräknade, för de icke i) Se jernkontorets annaler för 1864, 1:sta häftet sid. 17 o. f. 2) På industriutställningen Fronda några från Åmmeberg ditförda, vid Motala tillverkade skenor. Att då voro af samma jernsort som de på statens jernvägar profvade, och att jernet uti dem var ganska segt och så häårdt som kunnat åstadkommas, lider intet tvifvel, men att jernet icke var tillräckligt hårdt, syntes deraf, att skenorna efter en kort tids begagnande visade sig jemförelsevis ganska betydli tslitna, fastän den uppgifna belastningen sy FÖTT ar