höjden, detta sista instörtande af det höga huset Croix-de-Vie, som ban tillhörde, uppfyllde honom med en helig fasa, och som han väl insåg, att allt detta ej var annat in en feg, vansinnig vidskepelse, slog sig den olvcklige abben förgälves för bröstet. Blott den tanken att se den siste af ätten, len vackre Martel, som han älskade, utsträckt på en dödssäng och att få se honom dö, hade förflyttat döden in i hans egna ådror. Han vädjade till sina pligter och sin heder som prest och äfven till sin ära som adelsman, till farhågan för verldens omdömen och Guds stränghet; men allt detta förmådde ej besegra honom; han var rädd, och det hade händt honom att afsvimma på vägen. Derpå hade han gått in i kapellet, och en hel natt hade han bedit. ?Martel?, sade hen, jag år ej längre värd bvarkeu den drägt jag bär eller er vänskap ... Och likväl skulle jag ba dött af sore, ifall oi. ? För ögonblicket är sådan tonödigt, svarade markisen skrattande; jog är vid lif, vid riktigt lif; jag svär det. Derpå behöfver jag ej annat prof än den inbjudnin jag nyss gjorde detta goda folket; vi gå på vargjagt om söndag. Bönderna skrattade i smyg och hviskade. De hade märkt herr de Gourios frånvaro på Bochardidre; de visste väl att han var litet eg; mena de sede ingenting; han var en orest, Man inträdde nu på borggården; narkisen gick fram för att !jelpa sin mor Ir vägnen. Min mört, sade han hastigt till henne, äfven mig har det ofta felats mod, och ag är dock en Oroix-do-Vie,,. Denne arme abb6 är blott en Gourio ch en Ledignan, jag vet det väl, svarade narkieinnan småleende. Men det skall bli