är ep alltför liten jagt, om söndag skola vi ba en vargjagt. Fru Croix-de-Vie, full af oro, reste sig nu upp, sökande med ögonen den enda menniska, som i detta ögonblick kunde bringa henne hjelp, och hon ropade helt sakta på Chesnel; men denne hade förmodligen icke åtföljt tåget. Om den trogne tjenaren icke var der, så märkte markisinnan deremot en annan person vid början af allen. ?Huru !? sade hon, rodnande af harm, 4se der ha vi den stackarn Ren6. Vi ha ej under två dagar hört talas om honom.? Herr abb Gourio?, svarade Lescalopier med en hånande ton, är nu förvissad om, att det ej är någon olycka att begråta elier att befara, och han kommer ..7 i: God dag, Ren1! sade markisen. Och liksom om han hade anat hvad som tilldrog sig bakom honom, vände han s om med en befallande min, som bjöd öfverseende åtminstone, Markisinnan teg, Lescalopier dolde sin förlägenhet under ett småleende, Abben, numera skyddad, framträdde med ögonen fästade på marken. Han fallade den hand, som Martel räckte konom; men han lyfte ej upp ögonen. För denna verlåens alla riken och för sin sällhet i den andra, skulle han ej ha velat vända dem ät kaleschen. Mertel!? stammade han, jag har ej kommit ... Styrka dertill felades mig; jag är ganska brottslig ...? an var verkligen mycket blekare än vanligt; två stora tårar rullade ned utför hans r; hans själ plågades ef oro, eamveteagg och blygsel. Under dessa tvenne dagar hade han väl tjugu gånger lernat OCroix-de-Vie för att bege sig tl Bochardigre; och hade lika många gånger ålervändt; tusen blodiga vålnader hade spärrat honom vägen. Denna sista straffdom från