lösas om vi skola kunna sofva lugnt, nemligei försvarsväsendets ordnande. Det funnes för fo sterlandsvännen ingenting mer upprörande än dei känslan, att vi icke ega något dugligt försvar att vi ej stå säkra i vårt eget hus. Inga upp offringar få sparas för att bringa denna fråga til en lycklig lösning, men tal. ville dermed ej säga att han opåsedt skulle bevilja alla militäranslag Nuvarande förhållanden måste grundligen omge staltas, och måhända blefve det för problemets lösning nödigt att äfven titta litet i grundlagen Den finansiella ställningen vore vidare en fråge af sådan vigt, att den intoge en ställning nära i jemnbredd med de förutnämnda. För dess upp: hjelpande ansåg tal. oafvisligt, att en inskränkning eger rum af lånesystemet och afstatslyxen, samt att till hvad pris som helst statskrediten) upprätthålles. Talaren trodde att mycket kunde göras för att förbättra penningförhållandena för alla, men han kunde ej tro det vara möjligt att ordna dem till fördel särskildt för jordbrukarne, utan afseende på andra näringsidkare. Förslag i sådan syftning hade visserligen varit å bane, och man hade mycket lätt kommit öfverens om sättet för säkerheters åstadkommande, sättet för ränteberäkning, afbetalning m. m., men ej derom hvarifrån penningar skulle tagas! Detta har varit den enda svårighet som mött. Om frih. Bonde hade löst denna svårighet, så gåfve talaren honom obetingadt sin röst. Talaren skulle göra ännu mer. Han skulle bli den förste, som anmälde sig såsom låntagare, och han skulle skynda att taga ett stort lån, om det, såsom man förespeglat, erhölles till, exempelvis, 5 procents ränta. Han skulle sedan först använda hvad som behöfdes för att ordna sin egen ekonomi, och med öfverskottet skulle han vända sig till en mäklare i Stockholm samt misströstade icke att få det utlånadt mot 8 procent! Talaren bad slutligen att få innesluta sig i valmännens välvilja, och förklarade, att för den händelse någon ville gifva honom sin röst, skulle han söka efter förmåga motsvara förtroendet. Ansåge man honom deremot, i likhet med kapten Uggla. såkom ett slags paria, såsom en menniska af helt annat slag än andra, enligt hvad han här till sin förlägenhet fått höra, så kunde san dervid ingenting tillgöra, då han ej kunde här yttra sig om sin egen person. Kapten Uggla uppträdoe härefter ånyo för tt förklara, att han icke yttrat något emot ir Siljeströms person. Han hade blott veat säga, att så länge det funnes andra, borde nan ej taga pensionärer, hvilka, så länge le vore det, vore ?skilda från det allmänna, alaren ifrade derefter mycket för uppskof ned valet till efter den 29, på det frih. sonde skulle hinna blifva valbar. Åtskiliga närvarande ordförande i kommunalstämnorna upplyste -mellertid, att valet varrean på några ställen utlyst tidigare och så rycket mindre kunde uppskjutas, som donaren infordrat valprotokol!en redan till en 4 December, en svårighet som hr Uggla renade att man kunde öfvervinna genom tt sända expresser. Flera sade sig för öfigt betvifla frih. Bonvdes valbarhet äfven fter den 29 November.