STOCEHOLM den 17 Nov. När man nuförtiden tänker på Österrike, så erinrar man sig föga, att äfven der finnes ett liberalt parti, som en gång, om också för kort tid, haft makten i sin hand och som snart åter torde komma till heders. Det viesa är att yttrandefriheten rörande politiska ämnen inom det ruttna Österrike? är låvgt större än inom det kejserliga Frankrike, der man vid högtidliga tillfällen skryter med 1789 års principer, men der ?le couronnement de Fedifice? ännu allijemnt låter vänta på sig. Den politiska pressen 1 Wien bar på de sednaste åren utvecklat sig i märklig grad och förvärfvat en icke ringa betydenhet. Att konkordatet och de ultramontana intrigerna icke förmått för vända syoen på den bildade medelklassen, derom vittnar den skarpa egitation, som nu pågår emot jesuiterna, och att den liberala ressen förmår bedöma förhållandena i Itaien på ett temligen fördomsfritt sätt, derom lemna många artiklar i Wienertidningarne talande vittnesbörd. Vi citera i detta sednare fall följande artikel om den romerska frågan uti den mycket spridda tidningen ?Neue freie Presse? för den 11 dennes: ?Romerska frågan var löst redan 1849. Påfven hade, utan att vara afromerne tvingad, lemnat sina stater, och det område, som då utgjorde Kyrkostaten, hade konstituerat sig såsom fristat. Frankrike var den tiden republik, åtminstone till namnet, hvarför skulle icke romerska staten också vara det? Men de franska republikanerna kunde icke tåla, att andra stater konstituerade sig efter fransk förebild. Uppenbarligen unnade de blott sig sjelfva lyckan att vara utan konung och majoriteten at franska nationalförsamlingen beslöt också i Juni 1849 att sända en expedition till Civita-Vecchia, besätta Rom och återinsätta påfven såsom verldslig herrskare. Det verkligt republikanska partiet i Paris protesterade mot detia beslat, men fann ej medhåll från folkets sida, och då satte prins-presidenten Louis Napoleon nationaiförsamlingens beslut i verket, general Oudinot begaf sig med 30,000 man till Rom för att f franska republikens namn gifva dödsstöten åt den romerska. Rom föll i fransmännens våld efter eti tappert försvar och påfven återvände till Vaticanen. Frankrike jublade öfver sina vapens seger, öfver katolici mens upprätthållande, och inbillade sig att ha gjort sig sjelf och verlden en stor, ovärderlig tjenst. Detta hindrar icke, ait Frankrike, det föregifret republikanska Frankrike, begått en fullkomligt reaktionär hand ling och just skapat den situation, ur hvilken det nu ej kan slita sig på annat sått, än att det, genom att tåga sin väg, ställer sakerna i Rom på samma punkt som är 1849, då Frankrike uppträdde deremot med vapen i hand. Detta är sakförhållandenas så beryktade logik. För 17 år tillbaka insatte fransmännen ånyo påfven på sin plats, i religionens och den allmänna europeiska ordningens intresse, och inom några veckor skola de i samma religions och samma europeiska ordnings intresse ha genom sin afmarsch fördrifvit påfven ur Rom, alldeles liksom Marzini dref honom på flykten genom att proklamera republiken. Hvarför den stora nationen Gå göt strömmar af blod på Roms gator, det finner den nu helt naturligt, alldeles i sin ordning, och gör ejelf slut på affären. Men låtom oss vidare belysa saken. Före sitt fördrifvande då var Pius IX en helt annan man än efter sin återkomst. Allt hvad man af den nuvarande påfven begärde, hade den dåvarande i rikt mått gilvit. Kyrkostaten hade en författning, en aflek-: män sammansatt ministår, som styrde strängt författningsenligt. Medan det ännu ej fanns något Italien var Pius IX den förste, den mest utpräglade och äfven den mest firade italienaren. Men sedan han återkommit från Gaeia och åter beträdt Vaticanen under de franska truppern8s beskydd, hede af den milda, konstitntionella och nationelt sinnade Pius blifvit Syllabus Påfven och franska republiken lade till den tvetydiga äran att hafva bombarderat en systerrepublik, den än mera tvetydiga, att hafva återställt prestherraväldet i dess minst inbjudande form. En exempellös reaktion iaträdde i Rom liksom nästan öfverallt i Europa, och alldeles som sedermera i Mexiko, svepte Frankrike under 17 år trikoloren kring den efter hämnd snokande påfliga Curians politik. Hvad under då, om dena Helige Fadren under de sednar: årenaf detta besvärliga franska förmynderskep snäft tillbakavisade alla förslag till politiska reformer i sin stat och tvang Tuilerierna till tystnad med den förklariogen, att han ej vore sinnad att för andra gången skapa denna situation, som 17 år förut tvungit honom att fly från Vaticanen. Ju mera enträget Frankrike yrkade på reformer, desto mera kategoriskt! e påfven dem, och i sjelfva verket! afböj talade han ju logiskt när han sade: I hafven insatt mig på min plats igen, emedan I ansen påfvedömet för en mnödvändighet; I hafven jemte mitt återinsättande ratificerat de vilkor, under hvilka Kyrkostaten kan ega bestånd. Således, erkännen då ert verk och hycklen icke en liberalism, som I före mig nedslagit och förrådt. Frankrikes ockupation 2f Rom gjorde verkligen omöjligt just det som sedermera proklamerades såsom ändamäålet med ockupationens fortfarande : reform af förvaltningen i Kyrkostaten och dennas försoning med det sedermera konstituerade konungariket Italien. Det är en sanning, att den romerska republiken ej var synnesligt lifaktig under den nya konstellationens tecken. Hade ej Frankrike förkrossat henne, skulle andra makter uppträdt såsom hennes bödlar. Men andra makter skulle icke ha försökt att på