lande. BLANDADE ÄMNEN. Den räddande enpgeln. I går middags — berättar Petit Journal för den on Oktober — kom en ung karl, enkelt men renligt klädd, springande på boulevard Bonne Nouvelle. Det regnade; han bar en uppspänd paraply i handen; den makadamiserade boulevarden var slipprig af regnet. och bäst han sprang föll han omkull så Jång han var. Det första intryck detta gjorde på de förbipasserande, var att de började skratta med full hals, det andra att hjelpa honom upp ur smutsen. Knappt hade han kommit på benen förr än han utbrast: Hon är borta, hon är borta!? Då han såg sina hjelpares förvånande ansigten tillade han: Jag skall säga er hvad det är som ligger mig så tungt fe bjertat. Då jag gick på andra sidan af boulevarden såg jag en ung dame stiga ur en omnibus, en vacker, mycket elegant dame, och jag kände igen henne straxt. Hon har frälst mig från galererna, ja, mina herrar, det var hon. Jag var en dålig karl, en dagdrifvare. I somras hade jag uttänkt en elak plan: Jag skulle stjäla på ett sammarnöje i Ville dAvray. Boningshuset låg alldeles för sig sjelf, jag smög mig genom trädgården och hoppade in genom ett fönster. Jag trodde att ingen fannsinne i rummet, men ser en dame sittande i soffan. Hon hade fallit i sömn. Jag tänkte ej rygga tillbaka för en så liten omständighet, men i det. ögonblick jag skulle binda för munnen på henne läste jag på en medaljong, som hängde om hennes hals: Gud vake ötver dig!? Mitt sinne råkade iuppror, ja denna enkla inskrift afväpnade mig Si deles, jag gick utan att ha rört det minsta, smög mig bort utan att någon sett mig och från det ögonblicket har jag arbetat och sträfvat att bli en ärlig menniska. Nåväl, det var just samma dame, jag nyss såg. Det regnade, hon hade ingen paraply, ja störtar åstad för att erbjuda henne min. Jag vet nog att hon skulle ha visat bort mig, men om jag hade bönfallit om hennes förbarmande och omtalat hur det kom sig att hon varit min räddande engel, så skulle hon nog ha hört på mit Jag har sökt efter henne, jag har varit i Ville dAvray, men huset var då obebodt, i sommar har det varit uthyrdt åt en herre och hans fru, men hvilka de voro fick jag ej veta. Nu återstår mig blott en utväg: jag vil omtala hela händelsen i en tidning; min räddarinna får läsa den och då skall jag känna mig mycket lycklig.? — Nu står den i rågavarande syndarens skriftermål i tidningen, — Alexander Dumas inbjuder nu till subskription till ?afbrännandet af ett fyrverkeri på berget Sinai? — för att man må kunna göra sig en tydlig föreställning om Moses ställning, ?då han under ljungeld och tordön förkunnade lagen. Att engelsmän tecknat sig är sjelfklart och Dumas kotnmer nog att taga sig syperbt ut som Moses. Det felas honom nu blott de nödvändiga profeterna; skada också att bysättningshäktet Cliehy ånyo hotar hopom, trots alla hans sinnrika projekt. — Hvad allt kan hända i jernyägskape En fransk tidning berättar följande lilla händelse. som för ett par veckor sedan tilldrog sig på jernbanan mellan Frankfurt och Berlin: En ung fransman med godt yttre — vi kalla honom Durant — steg in i en ku på bangården i Frankfurt; han kom från Paris och ämnade sig till Berlin, der chefen för ett stort handelshus, hvilken gjort hans !kantskap iParis, hade erbjudit honom en förmi.. ; plats på sitt kontor. I kopån satt ett äldre fruntimmer med sina två döttrar, begge mycket älskvärda. Den äldre af dem var tyst och allvarsam, men den yngsta var full af lif och naivet6, Den unge fransmannen satt i sitt hörn fördjupad i t: r, men kunde ej låta bli att då och då kasta en blick på det blondå hufvudet; som oafbrutet var i rörelse. På första stationen öppnade en konduktör vagnsdörren och anhöll på tyska om den gesandes biljett. Denne, som var alldeles försjunken i sina tankar, svarade, ehurn han mycket väl förstod tyska, maskinmessigt på fransyska: Que voules vous? Konduktören, som äfven talade fransyska, förklarade hvad han ville. Denna lilla dialog hade icke undfallit de resande damernas uppmärksamhet, oeh den yngsta berep strax att deras reskamrat ej först tyska. De var således ett godt tillfälle att yttra sig fritt och otvunget om honom, -— Han ser bra ut, den unge karlen, sade hon leende till sin syster. Man säger alltid att fransmännen kro gladlynta och gerna prata vid fruntiomer. Det slår då icke in på honom, Nej, se så blyg han ger ut. Han har nog lust att se på oss, men han vågar det icke. Han. slår ned ögonen för att man ej skall kunna observera det.? Systern bad henne vara tyst. — Men han förstår ju ej ett ord af hvad jag säger. När man ser riktigt pi honom, är han vacker. Mustacherna kläda honom särdeles väl. Jag trsäker på att han har ett odt hjerta och är en ung man med många taanger. — Men var då tyst, lilla obetänksamma toka, förmanade systern. Nej, det vill jag icke, svarade den gensträfviga ickan, når han inte förstår hvad jag säger, kan jag ju säga högt till dig, att jag tycker vida mer om honom än om kusin Wilhelm. Jag vill slå vad om attlhan skall göra sin hustru mycket lycklig. I hvarje hans anletsdrag spårar man godhet oeh intelligens. Han blir en förträfflig äkta man.? Och på detta sätt fortsatte flickan, trots systerns förebråelser och modrers uppmaningar att ej tala så högt om reskamraten, hvilken ade all möda i veriden att visa sig alldeles likgiltig vid dessa smickrande loftal; han fick under flickans pratj. seta, att damernå kommo från ett laundtställe,