MUSIK. K. operan. Vid gårdagens representatio! af Ernani hade Stockholmspubliken det stora tillfredsställelsen att få helsa vår för träffliga prima donna, fru Louise Michaöli välkommen åter, enär hon då för förste gången i höst skänkte oss njutningen a sin ständigt lika herrliga och öfverlägsne stämma, hvilken, likasom de partier, hvilka den företrädesvis utmärkt sig, nu så länge och så lifligt saknats. Till dessa par. tier hör Elviras uti Ernani, hvaråt fru Micheöli genom sin ypperliga tolkning för. länat verkligt intresse, esomoftast öfver, nå gongång trots kompositionen. Hon mottogs nu med ihålliga bifallsyttringar och blom. mor, och sedan hon fyllt sin roll på det mästerliga sätt, hvarvid hon deri vant oss, inropades hon efter operans slut att emottoga enahanda tacksamhetsbevis. En så betydande artists återvändande till vår scen innebär stora och rika löften, och hennes första uppträdande blifver äfven derför en glad högtidsstund. Erkännom för öfrigt att operan, med alla sina fel och svagheter, har, då den så som här återgifves, en förmåga alt upplifva och roa, hvartill melodirikedomen ä ena sidan och de tragikomiska passionsöfverdrifrerna å den andra mäktigt samverka, sumt att detta tondrama, i likhet med de flesta af sina många syskon, gifver söna röster ypperliga tillfällen att utmärka sig! Sådana stämmor som fru Michaölis samt hrr Arnoldsons, Behrens och Sandströms finna vi sällan förenade i en opera och der framhållna genom ett så stort äntal vummer af lyrisk efl8t. Carl V:s parti är onekligen det rikest utrustade och skulle göra ett mäktigt intryck, om blott hr Sandström ville mera krage uch fullt gifva ut sin röst, som är så utomordentligt vacker, böjlig och stark. Hr Arnoldson tyckes oss i titelrolen med sina öfriga förtjenster af friskhet och liflighet alltmera förena den af mjukhet i föredraget, hvilket mellan de passionerade starka momenterna gifver åt dessa italienska, smältande melodier den ljufhet, dem med rätta tillkommer; ty onekligen smeka de, om de än icke alltid äro kärlekens värdiga uttryck. Hr Behrens har i Silva ett ganska tacksamt parti och gör, framför allt i den första arian och i sista ektens trio, särdeles godt intryck. I fjerde aktens början borde den täcka polonäsen ackompaznera ett lifligare, gladare och äfven till antalet rikare balsällskap än de få masker, fom in, tydligen i misshumör, göra nägra svängar i Ernanjs vackra slott. Kapellet har säsom vanligt i de moderna italienska operorna föga af intresse att utföra, byilket emellertid icke utgör tillräcklig ursäkt för den försumlighet, som i violoncellpartiets skötande stundom obehagligt framrädde.