Redan i början af vår uppsats anmärkte vi, att Coriolanus är ett af Shakspeares mest konstnärligt anlagda sorgespel. Handlingen utvecklar sig med klarhet och nödvändighet ur de gifna förutsättningarne, och händelserna gripa in uti hvarann som kugghjul i ett urverk, med en beundransvärd regelbundenhet och bestämdhet. Här ha vi ej tillfälle att i enskildheter utveckla alla de skönheter, som detta drama i sådant hänseende erbjuder. Vi taga oss blott friheten påpeka de förträffliga folkscenerna, hela tredje och femte akterna och för öfrigt nästan allt det öfriga. Ett motstycke till öfvertalningsscenen i femte akten i gripande kraft, i rörande vältalighet torde knappt finnas hos sjelfva Shakspeare. Medges måste dock, att den historiska scenen här erbjöd sig till nästan obearbetadt upptagande i dramat.