TY TER AV VUYMLSRYAA BE fr den ensidigt aristokratiska principen, om hvilken vi förut talat, hvars egentliga innehåll just sammanfaller med hjertpunkten i hans verldsåsigt, den enskilda personlighetens öfverlägsenhet öfver allt inom den verld, som omger den. Till detta hufvudfel sällar sig en okuflig häftighet och en trotsig envishet, som hellre brister än böjer sig: allt utväxter från samma stam. Coriolani hat till det lägre folket, som utgör den synliga anledningen till hans störtande, är ej ett passioneradt agg, utan snarare ett teoretiskt kallt förakt, utgående från öfvertygelsen om denna samhällsbeståndsdels fullkomliga otillbörlighet och onytta. Enligt Coriolani ör sig sjelf oklara åsigt tyckes det som om staten borde bestå blott af pa tricier, af förnäma och utmärkta personer; samhället gär under inför en dylik mening, det upplöses i slägter, dessa åter söndras från hvarann, tills blott den egna ätten återstår och till sluts, för att gå till grunden, endast det egna jaget bildar hela staten. Det mot samhällslifvet fiendtliga i en sådan teori ligger i öppen dag, och de yttersta slutföljderna af Coriolani många yttranden ech af hans handhnogar bli inga an: dra. Hen förkastar de gamla sedvänjorna vid konsulatets sökande, icke så mycket derför att de äro otjenliga och föråldrade, som ej mer af det skäl, att de slå heana högmod för hufvudet. Han förgriper sig pi tribunerna, utan att skilja mellan personernas dålighet och helgden af det embete, de PR grund af hela samhällets beslut bekläda. an går i Jandsflykt med hjertat fyldt af bitterhet och förakt mot Rom; men han gör tillika gemensam sak med dess fiender, blott af enskildt hämndbegär, och vill förderfva hela staten för att tillfredsställa detta. Han bryter således mot ue högsta lagar, som gälla för menniskan, och detta just på grund af sin allt trotsande sjelfvi khet. Huns undergång är således med tragisk nödvändighet gifven, isynne het från den stund han af ett ögonblicks svaghet frångår sin lifs princip i den vigtigaste vändpunkten af sin utveckling. Vi ha i det föregående nämnt, huru Volumnias karakter är af vigt för be dömandet af Coriolani, och viha deri korthet uppvisat, hvari deras likhet och olikhet bestå. Det är, vi upprepa det, karakterens lugna jemnmålt, som Volumn:a, trots sina fel, bevarat, och som Qoriolavus saknar. Men i mycket kan han kallas sio mo ders manliga afbild, och framför allt är det hennes aristokratiska förokt för folket, han med modersmjölken insupit. Just dennal genom en fortgående uppfostran fast inplantade känsla, hvilken, utbi!dad, blir få olycksdiger för Coriolanus, gör honom egendomligt tragisk, så till vida, som h n derige-: nom står under inflytandet af ett visst när got, som liknar de gamles tragiska öde, på: samma gång haus karokier i öfrigt företer denna fria sjelfbestämning, som väsentligen utgör ett den kristliga tragediens kännetecken. Detta andliga slägttycke är det ocxså, som ypperligt förklarar den omständighe-( ten, att Coriolanus ger vika för modren, då det gäller att fatta beslut i afgörande ögonblick. Just denna inkonseqvens i hans handlingssätt, detta affall från hans vanliga sinnesart biir, som vi ofvån anmärkt, den nemesis, hvilken med sjelfklar säkerhet medför hansjundergång. Utrymmet nödgor oss att med dessa korta antydningar lemna Coriolani karakter, en af de mästerligast anlagda och utbildade, som Shakspeare skapat. Bredvid honom, på samma sida som han, har skalden stöllt två mer betydande figurer, Titus Lartius och Menenius Agripis, båda akta adel?, bäda i bög grad Coriolani vänner. Det är dock egentligen den sednare, som innehar den främsta platsen i Coriolani hjerta och således äfven i sorgespelet. Mezivgarne ha varit ganska delade rörande denra personlig-) het. Uten att här närmare ingå på dessa, , anmärka vi, att uppfattningen af honom ej : synes oss så ovanligt svår, endast man mad1j ördomesfritt sinne vill se hvad skalden -jvIfl, K G j Rts RE gör honom till. Han är först och fråmst en godmodig gammal man, med åläerdomens hela pratsamhet, ett varmt hjerta och sann vänskap för den herrlige Coriolenus. Genom gin humoristiska verldsåskådning har han lättare än de öfriga patricierna att förstål, och närma sig det egentliga folket; och han uppträder. också ständigt som en klek ochl1 1 4 ; vältalig medlare mellan detta och adeln. Synbarligen finner han mycket behag i denna befattning och litar också i hög grad på sin förmåga att öfvertyga och öfvertals; det synes af hans visshet på att lyckas hos den hotfullt sig närmande Coriolanuz, hvilken dock med sitt kalla och härda mottagande bringar honom ullkomligt ur fatt-, ninzen. Någon statsman af högre ordning är han icke för öfrigt; men han är dock ; den ende af patricierna, som med en vissl, kärlek tyckes fäst vid folket, fast hanl; stundom dugtigt lexar upp det och framför , allt dess ledare, de orolige och pockandel, tribunerna. Hans lugna jemnhet låter honom ; äfven inse, att Corolianus går för långt i häf-1. tighet, o h han varnar honom derför ständigt , för att förifra sig. Med sina svagheter är, han en älskvärd, ren karakter, en af dessa fiktioner, hvartill ingen är i stånd så som , Shakspeare. — Titus Lartius framstår min-l, dre. Han är också en varm vän af Coriolanus, som förkunnar hans ära i kriget och med värme försvarar honom hos folket. j Tullus Avfidius, Öoriolahi krigiske mot-l, ståndare och hufvudfiende, sedan hans vänl, och förbundne, sist hans mördare, utgör den motbild till hj lien, hvilken Shakspeare i sina sorjspel sällan underlåter att ge Oss. Med långt mindre öfverlägsna egenskaper än Coriolanus, vinner han Jikväl sitt syftemål, dennes störtande, nägot tom ända trån bör jan utgör hans högsta önskan; och detta uträttar han genom tålamod, klok beräkning och afpassande af rätta tidpunkter — allt egenskaper, som Coriolanus saknar, och genom hvilkas umbärande han går under. För öfrigt är Aufidius långiifrån någon ren karakter. Han saknar visserligen ic e tapperhet och en viss kraft; hans första anslutande till Coriolanus är ej ett verk afl. förställning, utan af öfverraskning och glädje! öfver det herrliga tillfället att få kufva Rom med dess största hjelies tillbjelp. Men af