svinnande uppenbarelse. Hon gick vanligen med bälarne mot marken och med högburet hufvud; och likväl kunde det icke ett ögonblick falla någon in, att man här hade för eig en amazon. Det låg i hennes gång någontiog korrekt, afmätt, som var mer än tillbakadragenhet, som liknade köld. Hennes hår var af en egendomlig färg, hvarken guldgult eller askfärgadt, snarare med dessa grönsktiga reflexer, som man ser på halfmogna ax. Vissa af hennes anletsdrag voro måhända för mycket markerade, andra deremot, särdeles munnen, hade en utmärkt mjukhet, och det hela kunde kallas skönt; en skönhet, på en gång sträng och ljuf, stolt och ren, hvars största företräde bestod deruti, att den knappt var synlig för mängden af menniskor. För alla syntes Violante ega ett utomordentligt behag; men för att finna henne verkligt skön måste man ha uppfattat själen i hennes ögon. Dessa voro blå, ofta något litet hårda, blicken alltid öppen, småieendet — ty äfven ögonen ha ett småleende — plötsligt och lysande som en meteor. Der tändes lätt en låge, och herr de Bochardiere blef genast orolig, då under deras dagliga tvister bans dotter, full af otålighet, betraktade honom skarpt, försökande att läsa hans verkliga mening, som han dolde af tycke och af vana. Icke nöjd med att bekämpa honom, brann hon äfven af lust att besegra honom; deras hjertan kunde väl någongån närma sig, men deras själar förblefvo fiendtliga. Violante var hastig i att svara, envis i dispyter. Advokaten ansåg sig slagen så snart hon till ordet bifogade åtbörden; han uppgaf spelet när han såg henne röra sina små bänder med fingrar liknande knyppelpinnar af elfenben, fingrar af en f6, händer ett barn. Efter dessa stormiga samtal