au te mont Kl te tusu wnhHEeEnUua, ac a av matou ka he ka puritia e au toku ake whenua ekore au e tango i to moni penei tonu te kupu a nga tangata katoa. Na Ngatiraukawa, Ngatiwhakatere, Ngatihuia, Ngatiparewahawaha, Ngatiterangi, Ngatituranga, Ngatikauwhata, Frieri atipikiahu. Nöatikahoro, Ngatirakau. Parakaia te Pouepa, Na Henere te Herekau. Öfversättningen af de första sju raderna är: Till församlingen! Detta var det fasta ord, hvilket jag yttrade till Featherstone allt ifrån början, att jag behöll i mina händer denna sidan af Rangateikei från guvernör Greys, Mac Leans och Ngatipos hand, men jag sålde andra sidan till guvernören.? De sista fyra raderna före namnen lyda: Vi sade att detta är orätt; vi skola behålla vårt eget land; vi vilja ej bafva edra penningar. Detta var det osvikliga ordet af alla männen.? Denna protest blef likväl sednare återkallad och alla medgåfvo försäljningen. Apropos Maorispråket, så ega de ej något f, v eller s, och deräs tal är derför mycket mjukt. När de tala en; elska, hvilket många af de bättre ?vänliga? kunna, ehuru naturligtvis ofullkomligt, är frånvaron af deras s mycket märkbart, och det förefaller som om de läspade — stafvand? det lätpade?. Jag behöfver knappast tilllägga att alla talarne vid Runangan uttryckte sig på Maorispråket. Vid slutet af mötet gjorde jag bekan!skap med en hr Simbs, och under hela min öfriga tid å norra ön voro vi reskamrater. Han var en angenäm, bildad man, hvars fader eger en stor landtegendom å mellersta ön, till hvilken han en gång blir arfvinge. Han ämnar studera till lagkarl och reser hem om ett år för att !äsa sig in som advokat. kande de inföddas boningar, boende i deras whar6er, deltagande i deras måltider och lyssnande till deras minnen eller sägner från framfarna dar?, i allmänhet bland vänliga, men två gånger bland nyligen fi-. endtliga stammar. Jag har aldrig sett Amerikas urskogar, men Nya Zeelands äro troligen ej mycket olika. Det är middagstid, och vi befinnal oss med vår Maorivägvisare i midten af en af dessa. Hos oss är det skymning och endast med möda bryta vi oss väg genom snåren. Min penna förmär ej beskrifva det djupa intryck den närvarande scenen ör på mig och min kamrat — deri är blandadt vördnad, beundran och fruktan. Tystnaden omkring oss är obruten, vi träda en våg, sannolikt ej förr trampad af hvit man, framför oss äro hundratals träd af urgammal växt, bland hvilka den jättelika Taran, ofta 10 fot i diameter; öfver oss böjer sig för vinden den mäktiga To taran med sina ljus: gröna löf — ett nyttigt träd; längre fram se vi den Ny-Zeeländska eken, Mattahi, den stolta Rattan, röda och hvita furan, Kauri, Bukatian och många andra, hvars namn äro mig obekanta — alla hundradeeller tusentals år gamla, fostrade och fostrade vill jättestyrka af vår goda moder naturen. Krypväxter, fina men sega, slingra sig kring nästan alla träden. Här är en kungRatta, lyftande sin hbjessa högt ofvan sina närmaste bröder; vid foten af denna unga jätte har sprungit upp en slingerväxt likLande vindrufvan, kärleksfullt omslutande sitt faderliga stöd. Denna lilla planta med sina svaga armar, hvilka redan räcka högt upp, vill snart med tjogtals nya skott omcirkla sitt stöd och omlinda alla dess grepar, tilldess den har omslutit sin fostrare med ett tätt och starkt nät, medan hela tiden dess lif är helt och hället beroende af den näring den erhåller från jättens rot; småningom skall den tilldraga sig all Rattans saft och gradvis skall trädet torka, vissna, tyna af tills intet annat finnes qvar än det tomma skalet, nu i sin tur uppehållet blott af slingerplanta.s styrka, bevarad med uppoffring af gifvarens lif. Huru ofta finna vi ej en motbild till detta i dagliga lifvet? Ehuru vi ej se några blommor, sakna vi ej färgskiftning bland buskar och träd, men hvad vi kanhända sakna mest är en fågels sång — vi höra ej dess glada ljud — dessa skogar ega ej en enda sängare, om ej en europeisk främling — allt är tyst och stilla, så tyst, så stilla! — vi knappast tala högt för att ej störa intrycket, det är så storartadt och outsägligt högtidligt — och hvar fiunes väl den man, som icke kan se och erkänna inflytelsen af den allsmäktige skaparen här i denna vilda, isolerade, obesökta plats, der han i outplånliga tecken skrifvit sin kraft, visdom och herravälde? Hvar finnes det väl ett mera heligt tempel än här, der naturen sjelf bär vittnesbörd om den högste? Orgelns ljud höres ej, unga röster höja ej sina stämmor i lofsång, en predikares vänliga varningar och råd att blicka uppåt förnimma vi icke, menöfver de höga trädtopparne susar vinden sakta, högt öfver oss hviska de gamla jättarne på sitt obekanta språk, här hoppar en liten fågel från gren till gren, sökande sitt lilla hem, der se vi den af åskan splittrade ruinen utaf en af skogens förra furstar, och uti och omkring allt detta tycker jag mig böra en lofsång, en fröjdesång, sväfvande högt, högt upp, hinnande till det bläa bimlahvalt vi nu ej kunna se, sjungande som englarne i skyn — Helig, helig, helig är han, som skapade himmel och jord ! Han är makten och herrligheten, visdomen och nåden, amen!? (Forts.) rn sassattemiand Till häst och till fots vandrade vi. genom en stor del af Maorilandet, besömja FA LI MM ce 0 mm MH rAmrafR AM FA ARA KR PD OA Br ——