Författaren, som uteslutande egnat sig åt vår kyrkohistorias studium och för närvarande är sysselsatt med ett större arbete i denna väg, kalladt ?PSvenska kyrkans historia efter reformationen?, har här blott lemnat en kortfattad öfversigt af hela det intreseanta området, den första ezom hos oss utkommit. Häri ligger det lilla arbetets egentliga förtjenst; ty naturligtvis kan iett kompendium på 56 sidor ej synnerligen mycket nytt eller originelt framlägges, då man i ämnet heft föregångare af den utmärkta halt som Reuterdahl, Anjou m. fl. Det mesta besväret har författaren säkert haft med vår kyrkohistorias nyare tidsskede, ifrån mediet ef 1600 talet, då denna period hittills ej fått någon omfattande bearbetning, oaktadt de rika och mångfaldiga materialier, som föreligga. Den hufvudanmärkning vi ville rikta mot arbetet är, att det i likhet med de flesta kyrkohistoriska verk är skrifvet från uteslutande ortodox syppunkt, och att författaren således redan från början råkat i en partisk och skef ställning till det ämne, han skall behandla. Härtill kommer, att han långt ifrån synes ega den omfattande blick öfver lifvet och den historiska utvecklingen, som i viss män låta förena sig äfven med högkyrkliga åsigter, och att således hans omdömen om bändelser och personer stämplas ef en viss inskränktbet, en egenskep, som aldrig gör ett pinsammare intryck, än när den uppträder på det historiska fältet. Till stötende missuppfattningar räkna vi sålunda i synnerhet författarens oförmåga att uppskatta katolicismens betydelse för-den sedliga och andliga utvecklingen eller medeltidskyrkans stora mission; hans antagande, att relormationen varit en plötslig ljusuppenbarelse, utan förberedande öfvergångar, utan behof af större fullkomnande; hans högst ensidiga framställning af de försonande föreningsförsök, som tid efter annan gjordes äfven inom svenska kyrkan, till exempel de medlingsplaner, Carl IX hyste med afseende på kalvinismen, Durei m. fl. bemödanden o. s. v. Att denna genomgående skeihet skall bli allt mer i ögonen fallande, ju närmare författaren kommer den nyare tiden, är naturligt, då man vet, i huru stark motsats de ortodoxa och pietistiska föreställningarne befinna sig till det allmänna medvetandet inom samtiden, dess vetenskap och lif. Så öfverskattar han mycket pietismens inflytande på vär kyrkliga utveckling under frihetstiden, i hvars behandling hen i allmänhet ej varit lycklig; så tvärtom förbiser han Svedenborgs och hans Järors stora vigt såsom ett den uppvaknande rationalismens försök att komma till klarhet öfver ortodoxiens satser; så misskänner han enligt sin ställning isynnerhet ?neologiens? framträdande och betydelse, hvaremot han så mycket ifrigare framhåller sådana fanatiska ultra-ortodoxer som Schartau, Lars Linderot och dylika. Att Ignell är en ?ytlig rationalist?, Renan Pateisi?, Boströms system kristendomsfiendtligt? o. s. v., fallerafsig sjelft. Öoskirdt vore, om någon med verklig historisk förmåga och framförallt med lugn och opartiskhet utrustad författare ville egna sig åt vår nyare svenska kyrkohistoria, der säkert rika skördar vänta odlaren, blott han förstår att så på rätta sättet. Eno af de vigtigaste grenarne af vår historiska vetenskap blefve derigenom bragt till heders, något som den utan all fråga förtjenar, helst forskningar på detta område skulle kasta en ny och egen belysning på många sidor af historien om det svenska samhällets yttre och inre framåtskridande. En Sommar på Island. Reseskildring af C. W. Paijkull. Första häftet. Stockholm 1866. Albert Bonniers förlag. Ju sällsyntare det är att i vår ändå så mångresande tid träffa på några reseskilåringar från den gamla Sagoön uppe under polkretsen, måste de, när de bjudas oss, blifva så mycket kärkomnare. i känna snart sagdt mer om Australien och Kina än om ett land som dock till folk, språk och litteratur ligger oss så nära. För den som ej är bekant med de nyare engelska och franska reseverken om Island skall derför hr Paijkulls bok bli en särdeles angenäm bekantskap att göra. Förf. bereste sommaren 1865 öu, hufvudsakligen för geologiska studier, hvartill dess natur lewnar så oöfver: jräffiga tillfällen men han har dessutom att lemna oss intressanta detaljer och skildringar om landets fysionomi, folkets karakter och bildning, seder och bruk, lefdssätt i stad och på land, bostäderna, ttet att resa, den allmänna gästfrihetan, m. m. Brildringen är enkel och liflig, och man följer med nöje författaren på hans ströftåg till häst öfver de ödsliga slätterna, le gamla lavaströmmarne, de forsande floderna och fjellpassen, mellan jöklarne och le snöklädda tjelltopparne, eller när han ifver natten tar in i någon af de mycket anspråkslösa prestgårdarne och gör bekantskap med deras vänliga invånare. Med ett ord, sävidt vi af det utkomna första häftet kunna sluta, lofvar hr Paijkulls bok att bli eu lektyr, som man med skäl kan räkna till det underhållande slaget. Eu vacker och fullständig karta öfver ön, en vy öfver Reykiavik samt flera illustrationer i träsnitt förhöja ytterligare dess värde. Enligt förläggarens anmälan på titelbladet kommer hela arbetet att förses med 30 sådana illustrationer och 4 litografier i förgtryck samt utkommer fullständigt under loppet af denna höst, Den rasande Roland af Lodovico Ariosto. Öfversatt af Carl Å. Kullberg. Andra delen. (Stockholm 1865.) Med närvarande del (15—24 sångerna) har den talangfulle öfversättaren fullbordat hälften af det mödosamma arbete, han förelagt sig. Om redan första delen utmärkte sig genom sin ovanliga trobet vid tolkningen, så öfverträffas den häri af denna, der äfven den Ariosto egna lättheten i versbildningen med ännu mer framgång än förut återgilvits. Vi våga Inyggt påstå, att knappt någon öfversättning af Ariosto kan täfla med denna, äfven i det rent poetiska. Eller hvar finner man i någon sådan strofer af en så smältande klang, en så ren byggnad som t. ex. följande skildring af Paphos (18:de sången, st. 138, 139), ?det sköna land, der lust och kärlek råda? : En mil från hafvet, när åt land man drager, Det sakta höjer sig i kullar blida, Af myrt, citron och pomerans och lager Med yppig grönska höljda på hvar sida. Här saffran, timjan, ros och lilja fager Från välluktrika landet rundtom sprida En doft så ljuf, att man förnimma kan den Långt ut på hafvet med hvar flägt från stranden. En bäck, som höljer sina stränder båda Med blommor, ser mansilfverklar här strömma. Väl m I Jen hr Vej råda, ek drömma; skåda lif gudinnan håller, i Få torde också de som best ida vara, denna öfver-ättnings utmärkta värde i och för sig. D remot bar det blifvit ifrågasatt, om öfverhu:vad en svensk öfversättning af Ariosto vore ett tidsenligt företag, ett arbete, som lönade den derpå nedlagda mö. 4 rå TR VR AVE LA ar hö FyQ HB Hö DR DAR le a b le li se 0 le m SPAR -P TIMR4 TER AmHA 2 MN Fe RN ÖA