med 74—75 öre pr för tung vara. Pen ecco 55—56 öre pr , allt på öfliga betalningsvilkor. TALG: Cirka 840 fat gul talg ha under dagarne inkommit från Petersburg, och priset ställer sig efter parti å 37 rdr 50 öre—37 rdr pr centner. SALT: ännu ha inga af de få hitväntade lasterna anländt och behållningen är i afseende å hvit vara nära nog uttömd till sednast betalda priser å 85—90 öre pr kubikfot. TJÄRA: ordinär vara i finbandade tunnor är sednast omsatt å 9 rdr 50 öre—9 rår 25 öre pr tunna, och snarare utbjuden än efterfrågad. NORSK SILL: Bergens och Aalesunds 22—22 rår 50 öre pr tunna. POTTASKA: 15—16 rår pr centner efter varans beskaffenhet, men temligen trögsåld. HAMPOLJA 2 rdr 10 öre. BOMOLJA 2 rdr 60—2 rdr 65 öre pr kanna. Skilnaden mellan verkningarne af en kris i bank-affårer och en handelskris. Rörande detta vigtiga ämne innehåller sednaste numret af ?Economist? en ledande artikel, som icke saknar intresse äfven för svenska läsare: För tillfället är penningmarknaden mycket beqväm. Utbetalningen af dividenderna har satt stora summor i omlopp och fortfarande finnas skäl för den möjligheten, att bankens ränta skall gå ned till 4 procent. Detta är endast en möjlighet, ty ingen kan ju på förband säga hur pecningmarknaden skall ställa sig en på en half procent nära; men, som sagdt, möjligheten ligger fortfarande nära till hands. Emellertid är det all anledning tro, att 1866 års kris icke kommer att åtföljas af låg ränta — 2 procent eller så omkring, såsom fallet var 1857 och 1847. Krisen 1866 inträffade, såsom vi förut en gång anmärkt, icke få hösten, utan på våren. Öch på hösten hafva vi vanligen att infria stora förbindelser till utlandet. Specielt i år hafva vi att betala betydliga summor för spanmål och högst ansenliga belopp för bomull, Diskontons fall efter 1847 och 1857 års kriser inträffade på våren, då vi icke hade nägra dylika utländska liqvider att verkställa och då penningar följaktligen visade en fallande tendens. Påtryckningen under år 1866 verkar hämmande på en marknad, som annars skulle höjt sig. Men mellan 1866 års kris och dess begge föregångare ligger skilnaden icke blott itiden, utan i hela dess natur. Den varen kreditkris?, som angrep banker och finansiella bolag, hvilka lefva genom sin kredit, icke köpmän eller fabrikanter. Det onda drabbade icke dem, som behöfde låna, utan långifvarne. 1857 och ännu mer 1847 inträffade betydliga merkantila fallissementer, ett starkt successift nedgående i varuprisen och förvirring i vår industri. Nu förlorade åter vissa personer, som hade. behof af förtroende, sin kredit, och detta var ungefär gången af det hela. Följaktligen kommer icke handelsverldens behof af penningar att beröras på samma sätt som 1857 och 1847. Blotta prisfallet, då det är mera allmänt, förorsakar af sig sjelft, eller bidrager åtminstone betydligt till ett billigt penningpris vid Lombardstreet. För samma qvantitet produkter utställdes vexlar till omkring 10 24 mindre belopp, och derföre har det verkliga behofvet af penningar minskats, under det att tillgången förblifvit oförändrad. I en marknad, hvilken är så känslig soml vår, der så mycket penningar hållas till hög ränta och således måste användas, kommer äfven en ganska obetydlig nedsättning i räntefoten att medföra en vida större verkan än dess skenbara belopp vid första påseendet synes innebära. Ytterligare: då den allmänna konsumtionen och den allmänna produktionen (mat, dryck och arbete) äro väsetligen oberörda af denna kris, så tager den vanliga penningställningen deraf icke samma intryck som förut var fallet, då jemte en förstörd kredit vi äfven hede att uthärda rubbningar ihandeln och industrien. Dessa skäl bevisa icke och åsyfia icke heller att bevisa, att penningvärdet nu skall blifva detsamma, som om ingen kris hade inträffat. Affärerna i vårt land äro af två slag: föret de nödvändiga för fyllandet af våra erkändt vanliga behof och för det andra spekulationsaffärerna, hvarigenom nya handelskanaler öppnats, hvilkas tillvaro fill och med förut ver okänd. Begge desss slags affärer äro nödvändiga för att bibehålla penningen vid dess värde under vanliga förhållanlen; vanligen finnas låntagare af båda slagen. Men en kris hämmar alla spekulationssffärer, den reducerar allting till sin vanliga gång. Under fem månader eller så omkring — från Moj tills nu — ville ingen affärsman fästa sin uppmärksamhet vid Panylhing new. En följd häraf är, alt ehuru penningvärdet efter all inledning icke kommer att sjunka så lågt!, fter denna kris som efter de begge före-G säeade, det dock skall stå vida lägre än s allet skulle hafva varit, om handeln under L lett: år hade gått sin vanliga gång och insen kalamitet hade inträffat. L I Be QwWY mm mnmAs mm