Örn dryga resor och vänskapliga tänkesätt. Enär vi hvarken brydde oss om hans resor eller Bg. k. vänskap, så erhöll han ej något af hvad han begärde, hvarföre han i vredesmod reste härifrån och har sedandess icke visat sig härstädes. — Enligt fidjianernas bruk kan en fidjian, som mottager en gåfva från en annan, icke vägra att ge gif: varen hvad denne begär såsom återskänk, han må fordra mångdubbelt mot hvad han gifvit. Detta bruk vilja fidjianerna att äfven de PHvita? skola iakttaga, hvarföre de sednare göra klokt i att ej mottaga den ringaste gåfva från en inföding, ty denne skulle då genast begära det värdefullaste han visste den ?hvite? innehade. Vi ha dock icke alltid besök af fiendtligt sinnade infödingar. Nästan hvarje dag hitkomma de med varor, som de önska försälja, såsom bomull, beche-de mar, cocosolja, yam, tarro, fisk m. ms, hvilket allt utbytes mot tyg, knifvar och alla andra artiklar som de kunna använda till sin nytta. Ibland äro rummen alldeles uppfylida af handlande fidjianer, hvilka alla prata, skratta och skrika som ostyriga pojkar. Ha de, i sitt tycke, fått god betalning iör sina varor så är allt godt och väl. Skratt och skoj taga då ej slut och Egerström omringas och skakas helt vänskapligt, under det de ropa att han är deras far. Fidjianen är iså fall lik ?westgöten?, att han begär ett högt pris för sin vara, men prutar utaf lika beredvilligt. Jag vill här anföra ett exempel derpå. Byteshandeln har pågått en stund och rummet är uppfyldt af infödingar, hvilka alla blifvit expedierade, men som qvarstannat, nyfikna att få se hvad deras en och en från verendån inkommande kamrater skola erhålla för sina varor. Plötsligt se vi en man, med glad och bestämd uppsyn sarat blixtrande ögon, hastigt inkomma. Han bär i sin hand en mycket liten ullkorg — kanbända några få T.— men på hans sanguiniska min kan man se att han her ett högt begrepp di rärdet ef sin vare. Han sätter sig på goltvet — fidji-fashion — framräcker