En terra inoognita?. Till Redaktwnen af Aftonbladet. Man borde icke behöfva nedskrifva ett dylikt ord om en vetenskaplig inorättnings samlingar, hvilka, med möda och kostnad fråa det offentligas sida hopbragta, såvidt man förstår, äro till för det offentligas tjenst. Likväl har nitet och omsorgen för dylika samlingars bevarande gått så långt, att de med all möjlig möda tillsluies för denna samma offentlighet. Så mycket mer måste detta vara att beklaga, när dylika samlingar tillhöra en inrättning, i hvars natur det just ligger att öppna sina portar för de kunskapssökande. Om vid den eldsvåda, som för någon tij sedan hemsökte ett af universitetshusen i Upsala, der flera samlingar för den praktiska undervisningens behof förvaras, och hvilken utbröt i ett af rummen, som äro upplåtna för mineraliesamlingen, denna sesmilings dyrbara innehåll skulle hafva blifvit lågornas rof, istället att nu endast en obetydlig del härjades, då hade i sanning vårdaren af denna samling, professorn i ämnet vid universitetet, haft bra stor tillfredsställelse af sin, från företrädaren ärfda, osparda möda att utestänga såväl studenterna som en kunskapsforskande allmänhet från dessa samlingars betraktande. Om mineraliesamlingen vid detta tillfälle med andra ord brunnit upp, hade det utan tvifvel varit till stor saknad för samme dess vårdare och de en eller två lycklige dödlige, som bakom riglarne fått beskåda dess innehåll. Men så besynnerligt det låter, hade en dylik brand för allmänheten och studenterna varit alldeles likgiltig, ty man kunde visserligen morgonen efter tilldragelsen hafva mött hvarandra med det beklagande utropet: nå! mineralsamlingen har brunnit! Men man skulle utan tvifvel straxt hafva tillagt: det gjorde ändå detsamma, eftersom man aldrig fick se den! Det är för personens skull alltid obehagligt att vidröra bristerna i en offentlig inrättning, men det är tillika en pligt att icke låta det murkna stå, till det faller öfver en. Universitetsstadgarne innehålla en föreskrift, att samlingarne skola hållas tillgängliga för allmänheten. Men denna föreskrift kan ieke anses uppfyllas, hvad beträffar mineraliesamlingen. Katalogen innehåller visserligen en uppgift, att de kunna beses efter anmälan hos dess vårdare. Men denne träffas?, som det heter, kanske endast tvenne gånger i veckan. Att allmänheten då icke gör sig besvär att först söka hovom i sitt hem i ena ändan af staden, för att sedan tåga upp till mineralsamlingen i den andra, är tydligt. Och äfven om den nämnde personen skulle träffas?, d. v. s. om den för mineraliemuseum intresserade skulle göra sig besvär att söka honom på de tvenne timmar i veckan, då han har emottagni: g, tro vi af erfarenhet, att samma allmänhet just icke blir uppmuntrad it göraom försöket. Man kan derföre saga, att den Vackra mineraliesamlingen i sala är stängd för allmänheten, till hvilket gagn för vetenskapen behöfva vi icke förklara, Man har rätt att fordra, att mineraliesamlingen i likhet med öfriga samlingar vid universitetet hålles öppen åtminstone tvenne timmar i veckan, då den besökande kan vinna inträde utan bråk och särskildt tillstånd af en person, som icke har rätt att neka tillträde. När konsistorium kan låta ett motsatt förhållande under åratal passera, bör man vara förvissad, att kansleren, då detsamma påpekas, skall vidtaga erforderliga steg, för att afböja ett dylikt egenmäktigt förfarande. Samlivgarne äro icke till blott för professoin i ämnet, eller blott för de studerande, eiler blott för Upsalaboer, utan för hela landet; allraminst äro de den förstnämndes uteslutande egendom.