emink ; icke mindre fruktansvärdt derför att dess lastfulla ögon blicka fram bakom en pince-nez. Man visste att det är ljuset som fördrifver lasten, men man misstog sig om det rätta Jjuset. Det är icke det praktfulla skenet från en glänsande yta, det är den inre upplysningen, själarnes ljus, som närmar os8 menniskor till fullkomlighetens urbild. Men bäst vi gå här fördjupade i våra betraktelser tränger ett sorl till vårt öra. Det är vårt uppvaknande samvete, som förebrår oss att vi uttråka publiken med reflexioner, istället att berätta hvad som händer och eker i Paris. Skola vi då tala om den tillkommande stora. verldsexpositionen, dess egyptiska tempel, kinesiska torn, förtrollande trädgårdar och brusande vattenfall? Nej, det är ett ämne som ensamt förtjenar ett helt kapitel, och dessutom vilja vi vänta tills jättearbetet hunnit ännu ett par steg framåt. Skola vi tala om Patti, den gudomliga, som låter alla parisare drömma om BSömngåvgerskan på Italienska operan? Eller skoia vi tala om Theresa, som fortfar att sjunga sina lättsinniga visor på caf VAlcazar? Nej, Pattis rykte flyger nog kring verlden oss förutan, och icke vilja viuppehålla Tberesas försvinnande popularitet. Kanske att vi böra tala om de höga honorarier franska operan betalar sina artister, om att sångaren Maudin her 110,000 francs, sångerskan Sass (Afrikanskans representant) 60,000 och dansösen Salvioni 30,000 franes? Nej, det skulle bara väcka ond blod hos våra egna artister, hvilka nog ändå tänka på förhöjda honorarier, helst sedan teatern förskaffat sig större inkomster genom de förhöjda parkettpriserna. Skola vi tala om Afrikanskan, som så mången riddare brutit lans för i vårt kära Stockholm? Nej, det vore att krossa många illusioner, ty sanningen att säga, så är den beryktade operan till en stor del byggd på sökta men icke lyckligt funna teatereffekter. Skola vi tala om vår utmärkta målarinna Amalia Lindegren, som kommit hit till Paris för att söka sig en atelier? Ja, det vore ett kärt ämne, men ännu gissar man blott ändamålet med hennes vistande i Paris. Sedan hon prydt vår exposition med ?Frukosten? ämnar hon måhända på verldsexpositionen visa hvad hon förmår vid sin middagshöjd. Konstälskande landsmän följa med djupt intresse hennes bana och önska blott ätt det måtte bli långt till hennes afton. Ännu återstå många talämnen och deribland Frankrikes förnämsta, kejsaren och kejserliga familjen. De höga personerna leka familjelif nere i Biarritz och tyckas vilja lefva bortglömda af den stora verlden, hvarföre vi också lemna dem i ro, och bäst är att göra detsamma med den trötta läsaren. Richard. MATERIENS