ningsåtgärden en muntlig order aff. d. pol mästaren Wallenberg. Samma order hade gifvit: till de öfriga kommissarierna. För bevisning förebringande uppsköts målet till annan dag. — Vägradt tillträde till polisdomstolens sessions sal. Det med nämnda rubrik förut i tidninger efter D. A. refererade mål företogs åter i dag dervid endast förekom protokollsjustering, hvar jemte litteratören Arnelius, som hade ni märkningar att emot protokollet göra, inga rättegångsräkning, slutande på 44 rdr. Sedan båda parterna öfverlemnat saken till domstolens afgörande, afkunnades det beslut, att, som åklagaren angiilvit litteratören Arnelius jemväl för våld emot stadssoldaterna Andersson och Stenseijer, under det de voro stadda i tjenstgöring, så remitterades målet i sin helhet till behörig krigsrätt, hvilken för stadsmilitären är rådhusrättens tredje afdelning. — Olaga handel. På åtalan aft. f. poliskomkommissaren Weiland blef polska kopparslagaregesällen Lachman Grin, som härstädes utan tillstånd försålt diverse manufakturvaror, i dag uti polisdomstolen fälld att, såsom utlänning, för olaga handel böta 500 rdr, äfvensom att utgifva stadgad bevillning med 100 rdr. I sammanhang härmed må nämnas att bemälde Grin, på förekommande skäl, fått sin ansökan att bli till svensk undersåte upptagen, af Kongl. M:t afslagen. — Djurplågeri. Akardrängen Robert Aspin; i tjenst hos en åkare, vid namn Gustafsson. hade förliden onsdag kommit körande på Kornhamnstorg med en utmagrad och selbruten hästkrake, samt, sedan han stannat framför ett vedmått och hoppat af kärran, gifvit det arma kreaturet tvenne våldsamma slag i hufvudet, först med knuten näfve och sedan med det afdragna betslet. Asping, som, efter hvad det blifvit upplyst, emot sin husbondes vetskap och vilja uttagit hästen till körning, blef i dag uti polisdomstolen, för sin här ofvan nämnda och, såsom det tycktes, endast af elakhet och okynne utöfvade grymma behandling, dömd att böta 50 rdr. Dråp. Vi omnämnde för några dagar sedan, att ett groft brott den 29 sistl. September begicks uti närheten af Rotebro gästgifvargård. Nå a stenkast derifrån blef bonden Anders Fre Björkman från Edsbyn, Eds socken, nämnde afton ihjälslagen. af jernvägsarbetare. Brottet föröfvades under inflytande af det rus, som; såväl den mördade, som de i brottet delaktige, förut erhållit å den invid Rotebro värdshus belägna krogen, hvilken i alla tider varit illa bemm 4ss 0 oa ESA tad. Såsom misstänkta för dråpet blefvo vid det reliminära förhör, som hölls kort efter brottets rötvande af länsmannen i distriktet, Daun, jernvägsarbetarne Jonas Andersson Spjut samt Gustaf Andersson häktade samt införpassade till härvarande länsföngelse. Tvänne andra jernvägsarbetare, Jan Petter Andreasson och Andreas Olsson, af hvilka den sistnämnde synes vara den rätta gerningsmannen, afveko genast efter brottets begående från orten samt efterspanas för närvarande. Förenämnde jernvägsarbetare hade allesammans bott hos en smed vid namn Sandberg nära gästgifvargåreen, och är smeden Sandberg äfven inblandad i målet, hvarföre han vid det preliminära förhöret ålades vid hemtningsäfventyr inställa sig vid den blifvande ransakningen, hvilket föreläggande af Sandberg i går iakttogs. En långvarig ransakning egde nemligen 1 går rum å härvarande cellfängelse, i anledning af detta brott, dervid de tilltalade hördes samt flere inkallade vittnen. En redogörelse för samtliga dessa berättelser och vitsnesmål saknar allt större intresse, hvarföre vi här nedan i korthet sammanfatta hvad som framgick af ransakningen. A Dervid upplystes, att Björkman, som var 38 år gammal, enkling och för hvilken det lyst en gång för nytt äktenskap, den 29 September på aftonen kommit från staden, åtföljd af sin hushållerska eller fästeqvinna. Anländ till krogen hade han tillsagt henne att köra hem hästarne, men sjelf hade han stannat qvar, för att fylla på det rus han redan hade. I sådant tillstånd uppgafs Björkman vara retsam och grälaktig, men deremot i nyktert tillstånd fridsam och arbetsam. . ov Han hade icke heller länge uppehållit sig på stället, förrän han ute på backen kom i gräl med en vägfarande dräng vid namn Lundberg, som lemnade sina hästar lösa, och började prygla upp Björkman, slog omkull honom å vägen och tilldelade honom åtskilliga slag. Drängens husbonde, hvilken åkt förut, och som från Rotebro värdshus haft smeden Sandberg i sällskap med sig ett stycke framåt vägen, vände nu om och tog reda på drängen, dervid Björkman förföljde dem med oqvädinsord och uppgafs äfven, att han vid tillfället med en afbruten stör skulle tilldelat Sandberg ett slag öfver munnen. Drängen Lundberg, retad deraf, rusade åter efter Björkman, som sprang ned till krogen, der han sammanträffade med jernvägsarbetarne Spjut och Gustaf Andersson, hvilka på hemvägen efter slutadt arbete vid jernvägen till smeden Sandberg, hos hvilken de bodde, gått in på krogen, för att intaga förtäring. Hit inkommo nu också efter en stund smeden Sandberg samt jernvägsarbetarne Jan Petter Andersson och Anders Olsson, hvilka sistnämnda förebrådde Björkman derföre, att denne slagit Sandberg på landsvägen. Inne å krogen blef Björkman, under grälet med dem, kullknuffad å golfvet. Då det slutligen led på tiden, tillsades sällskapet af krogförestånderskan att begifva sig ut derifrån och erhöll Björkman då ytterligare i förstugan ett slag på munnen af Jan Petter Andersson. Efter att en stund ha stått på backen utanför krogen, begat si Björkman, som nu började frukta att han skulle blifva slagen, på flykten. Han tog vägen mellan tvenne uthus öfver en sank äng, der man hörde huru vattnet plaskade då han sprang öfver densamma. På andra sidan om nämnde äng, som ej är särdeles bred, ligger en gärdesgård. Denna hade Björkman stigit öfver, då han erhöll de slag, hvaraf döden följde. Öm brottets föröfvände upplystes följande: Då Björkman tog till flykten, hade smeden Sandberg, Jan Petter Anderssori, Spjut och Gustaf Andersson stannat qvar å backen, eressot hade Anders Olsson med en stake i hander Sprungit omkring ängen, för att genskjuta Björkman. Kfter några minuters förlopp hade Olsson kommit tillbaka, då han under yttrande, att han ickel gquträffat Björkman, åter skulle skyndat förbi lem, nu fagande samma väg som Björkman sprungit, mellan uthusen och nedåt ängen, dervid han ropat till Spjut: kom och följ med. Spjut hade skyndat efter och jemte Olsson försvunnit bakom uthusen. Spjut förnekade att hafva följt med Olsson öfver ängen. liksom att hafva burit hand å Björkman. Tvärtom sade han sig inne å krogen hafva sökt medla mellan Björkman och jernwägsarbetarne, Enligt egen urpgift skulle han stannat bakom uthusen, Sä att de andra, som stodo på backen, ej kunde se honom. Derhade han stått qvar en stund och lyssnat, hvarvid han först hört, liksom ett plaskande på ängen, sedan Olssons röst, som liksom röt öfver Björkman?, och slutligen några skarpa slag, hvarefter allt blef tyst. Han hade nu tagit vägen kring kanten af ängen samt i smeden Sandbergs ofvanför ängen belägna potatestäppa sammanträffat med Olseon, som kommit från andra siden, ifrån det håll, der Björkmans lik anträffades påföljande morgon. Olsson skulle dervid yttrat: ?Jag har nu gifvit honom, så att jag ej tror att han behöfver mer. Sanningsenligheten af Spjuts förenämnde uppgift motsades i viss mån af hans upprörda och oroliga utseende samt af den berättelse smeden Sandbergs piga, Lovisa Hammarlund, afgaf. Hon berättade nemligen, att hennes matmoder först gått ut ur stugan, för att lyssna om något slagsmål efter vanan var å färde nere vid Rotebro. Pigan Hammarlund hade följt efter henne. Utkomna på trappan hade de igenkäntk jörkmans röst och hört honom ropa: Jesusli istus!? Förskräekta hade de då åter skyndati in i stugan, då flickan lagt haken på dörren. I detsamma hade bon sett nt genom fönstret, dervid hon observerat tvenne personer komma le :gående i sned riktning från det ställe, der Björk1 man ihjälslogs, samt stanna i potatestäppan?t: utanför stugan. I dessa personer hade hon igear ) h känt Spjut och Andreas Oisson. Matmodren! h hade nu tändt på en lykta. hvarefter hon och :le Hammarlund gått ut, för att höra hvad som var h å färde. Under det att allt hvad här ofvan berättats s: passerade, skulle smeden Sandberg, Jan Petter ft Andreasson och Gustaf Andersson stått qvar!m utanför krogen, men då de nu hörde röster tala l ej uppe vid. Sandbergs bostad hade de äfven begifsi vit sig dit. Smeden Sandberg skulle icke synts is belåten med, att hans hustru kommit ut med si lyktan, hvilken äfven från its h f Jan he