arbete af grekiska skalder och konstnärer, som hade till resultat de herrliga typer, hvilka den grekiska mythkretsen nu företer. Vår oförgripliga mening är, att hr Ekmar saknar blick för att särskilja hvad som kan konstnärligt framställas och att hans framställningar äro föga egnade att öfvertyga någon om finska mythens bildbarhet. Han har satt sig ned att, utan någon föregående sofrande poetiskt och plastiskt redande operation, omständligt i färger omskrifva åtskilliga mythiska skildringar, deribland till en stor del sådant som allsicke kan i bild framställas, hvarföre han också måst bifoga långa, vidlyftiga förklaringar. Härigenom ha: uppstått vidunderliga, osammanhängande kompositioner, der enskilda drag af formoch färgsinnel ickel kunna göra det hela i någon mån njutbart. Man jemföre t. ex. hr Ekmans stora framställning af Wiäinemöinens sång? med hr Sjöstrands plastiska behandling af samma ämne. Hr Ekman har, enligt den åf honom sjelf i katalogen lemnade antydning, velat visa, huru genom sången hela naturen bringas i harmonisk förening; men det hela gör deremot ett intryck af den största och mest skrikande dieharmoni i teckning och färg, och hvad utförandet angår äro vissa partier så rått målade, att de påminna om vanliga rullgardinsframställningar. Vi trotsa också i öfrigt hvar och en att kunna i en framställning, som i någon mån skall tilltala skönhetssinnet, framställa soloch måndöttrar, hvilka spinna regnbågen, en gud som, styckad i bitar, uppräfsas af sin mor, o. 8. v. Hr Sjöstrand har i sin stora basrelief lemnat det groteska, oframställbara åsido och nöjt sig med att låta det idylliska, naturpoetiska, de rörande drag af slägtoch hemkärlek, som förefinnas i de finska runorna, framstå i ädelt hållna gestalter, och han har derföre lyckats att af mythen om Wiäiinemöinens sång skapa ett icke blott i formelt hänseende förträffligt, utan äfven genom innehållet fullt nationelt verk. Hvad koloriten angår, så är onekligen Kung Fjalar? värre än de mythiska bilderna och man förvånas öfver att den kan bhätröra från samma hand, som har målat så många vackra och förtjenstfulla genrestycken. Hr Ekman syves oss vara ettlefvande exempel på, hvarihän det leder när cn konstnär står ensam, utan iäflon och utan att ha tillfälls att se samtida konstnärers eller äldre mästares arbeten. Han fö. lorar sig. då alltför lätt i bizarrerier. Hr Löfgren har i sin ?Erik XIV och Catbarina. Månsdotter? lemnat ett arbete, som företer flera förtjenster än brister. Färgen är talentfullt behandlad; deremot är, konungens hufvud betydliot misstecknadt. Från historiemålningen -komma vi helt naturligt till porträttet, som ligger midt emellan d:t historiska och det genreartade, än mera närmande eig det ena, än det andra af dessa båda fack. Man hör ofta porträttfecket betraktas såsom rågonting underordnadt och mindre betydande; men å andra sidan får man se huru konstkännaren lifvas till verklig entusiasm åf ett ypperligt. porträtt och huru han betraktar det såsom intagande en mycket förnämlig plats på konstens område. Och bådadera uppfattningen kan ha sitt berättigande: ett porträtt, som icke är någonting annät än en med handtverksmässig skicklighet utförd kopia efter verkligheten, står mycket lågt i artistiskt hänseende; till följd af fotografiens utveckling bar det lägre porträttmåleriet också numera förlorat all praktisk betydelse och kan ieke konkurrera med de naturtrogna ljusbilderna. Helt annat är förhållandet med det i djupare mening artistiska porträttet, hvilket liksom hvarje annat sannt konstverk. låter formerna vara medel för uttryekande afiden, det andliga innehållet; det kommer att fortlefva hädanefter såsom hittills och kön icke ersättas genom några! fysiko-kemikaliska inventioner. Det högre orträttmålerietutgör grundval för både istorieoch gentemålningen och dess stånd-) punkt och karaktet kommer hädanefter såsom hittills ait utgöra en exponent för figurmålningen i allmänhet. En tysk konsetkännare har yttrat, att det goda porträttet icke är någon beskrifning öfver ansigtet, icke något måladt efterlysningssignalement, utan ett poem ölver ansigtet. Detta yttrande synes, strängt taget, invebära en något öfverdrifven idealism; men det vissa, är, att huru mycket man än här, såsom an; norstädes inom konsten, bör noga studera naturen och eftersträfva en sund realism, så är dock en snillrik uppfattning af själslifvet, en djup psykologisk blick för det grundväsentliga hos en personlighet, det vigtigaste och det som gör pofträitmålaren till verklig konstnär. Vi ega inom vårt land för närvarande några utmärkta artister inom detta feck, Troili, Amalia Lindegren och Staoff kuuna göra anspråk på ett framstående rum, äfven om jemförelsen utsträckes utom Norden. Troili är en i lika hög grad genialisk som grundlig och i utförandet sorgfällig konstnär. Det fordras ett i någon mån öfvadt öga, ett något utbildadt konstsinne, för att till fullo inse förtjensterna hos Troilis målningar. Den ytlige betraktaren skall någongång finna sig mindre anslagen och kanske till och med ge företrädet åt konterfejer, som synas honom i ett och annat mera tillfredsställa hans anspråk i afseende på den yttre likheten. Det fordras en mycket ringa grad al konstnärsbildning, för att tillfredsställa de ytligaste vilkoren för det karakteristiska och för likheten?; man finner derföre ganska ofta mycket underordnade konstnärer samt cutvecklade nybegynnare uppfylla dessa vilkor till mängdens stora belåtenhet; då deremot den verklige mästaren, som vill gripa sjeifva individualiteten i dess djupare betydelse, i dess innersta kärna, icke kan så skarpi acceculuera dessa ttre kännemärken för det karakteristiska, vilka, vär de med all makt framhäfvas och icke beherrskas och förmedlas af ett ideelt innehåll, alltför lätt leda till karrikatur. Troili är en konstnär, som, istället för blott en ytligt frappant illusion, afspeglar för oss själslifvet och gifver den djupare karakteristiken. Hr Troili är dessutom en genialisk kolorist med en rask och lätt penselföring JA NR AN O — fört Ån PR AA As AAA AA fyr RA och många tekniska företrädeo. Hans NN fr BR fr (DD Jr Ar