Dermed är naturligtvis jag dräpt, och anmärkaren står ensam vid lif, segerdrucken Ppå valplatsen. Men jag kommer tik lifs igen, ty dråpslaget var icke absolut dödande. . Om anmärkaren icke varit förblindad för tillfället, så skulle han säkerligen dragit sig till minnes, dels att regeringen i December månad förlidet år af ständerna begärde ansleg till ökad jernvägsmateriel i och för den tillväxande trafiken, dels att dessa medel, efter den vanliga serien af voteringar glutligen beviljades i förliden Maj månad, dels att lokomotivbeställningen ej kunde göras förrän medel beviljats och dels att lokomotivernas skyndsamma anskaffande var ett oeftergifligt vilkor, om ej stora svårigheter för den tillväxande trafiken skulle uppstå. Vidare borde anmärkaren ganska lätt hafva insett, att på så kort tid, som var styrelsen tillmätt, någon lokomotivbeställning här i landet icke kunde vedervås. Detta tarfvar bevis? — skall anmärmn sannolikt invända — och han skall antagligen äfven åberopa erfarenheten? derom att lokomotiver tillverkats för statsbanorna i Sverge. Ja, men det är just denna erfarenhet som icke blott vägledt styrelsen vid utan äfven varnat styrelsen för lokomotivbeställningar här, och då nödigt är att dessa skola punktligt utföras. Vid Sverges mest ackrediterade verkstad, Motala, beställdes enligt kontrakt, upprättadt i Febr. 1861, åtta lokomotiver, en åtgärd, som sannolikt skall af anmärkaren gillas. Disponenten förband sig att leverera två lokomotiver på våren 1862, två före seglationstidens slut samma år och fyra före den 1 Juni 1863. Han betingade sig alltså ganska rundlig tid för kontraktets fullgörande, och vilkoren voro i öfrigt högst favorabla för verkstaden äfven i det fall att förskotter betingades, en förmån, som de enpiska fabrikerna icke erhålla. Emellertid lef icke något lokomotiv färdigt: vid utsatt tid De två första levererades ett år efter den. bestämda tiden, och så undan för undan med de öfriga, men alltid för sent. Denna försumlighet, som vållade styrelsen Tä bryderi, ådrog staten en betydlig förlust, emedan utländska lokomotiver måste i sista stunden inköpas å tout prix, på det att de växende transporterna på statsbanorna ej skulle afbrytas. Berörda förlust hvarken kunde eller ville disponenten ersätta. Med dessa fakta för ögonen, och hvilka icke äro anmärkaren obekanta, så frågar jag : är det honnett att insinuera det styrelsen underlåtit att ?någorlunda i tid? göra beställningar, och att dervid visa ?en liten smula god vilja?? Men oaktadt Motala-disponenten sålunda, som ofvan visats, gifvit prof på allt annat än punktlighet, så inledde styrelsen dock återigen underhandlipg med honom om en ny lokomotivbeställning, hvarefter kontrakt deromafstyrelsen undertecknades den 17 Juni 1864, hvilket till hans underskrift afsändes. Afven i detta kontrakt lemnades god tid för beställningens effektuerande. Efternågon tids dröjsmål återsändes kontraktet emedan det ansågs för verkstaden för strängt och förödmjukande. Vilkoren voro dock ej stränre än en oafvislig försigtighet fordrade. isponenten ville ej underkasta pig något äfventyr, derest leveransen icke vid de af honom sjelf utsatta tiderna fullgjorts. Men af styrelsen fordrades ändå förskott på arbetet. Disponentens vägran att underskrifva kontraktet hade emellertid den verkan, att då senast derefter lokomotiver beställdes i ingland, så erhöllos dessa till ganska be bg billigare pris, än om de erhållits a Motala) Om man nu tager i betraktande den ?erfarenhet?, som styrelsen sålunda vunnit i afseende på vanskligheten af att vid Motala beställa lokomotiver, den till full visshet gränsande sannolikheten att de ej på bestämda tider skulle blifva levererade, de stora förluster, som, kunde drabba staten och olägenheterna för trafiken. omlokomotiverna ej blefve färdiga vid beräknad tid — så blir det än mera uppenbart, att det klander, som anmärkaren riktat mot styrelsen, i förevarande fall äfven är i hög grad orättvist, desto hellre, som kändt är, att de engelska måskinfabrikanterna sätta sin heder uti att trots de stora Mr SN söm äfven ofta möta dem, punktligt fullgöra ingångna förbindelser. OcH vore ej anmärkaren så frikostig som han är, då det gäller statens medel, så skulle jag vilja erinra derom, att priset på lokomotiver sannolikt nu är billie i England, än hvartill de här kunna ga. Jag bör tillägga två upplysningår, som synas mig vara af intresse: den ena att fastän lokomotiv-beställningarne vid Motala Mlemnat inycket öfrigt att önska? — för att begagna en temligen utnött frås — så har dock denna verkstad under åren 1863—065 levererat annan jernvägsmateriel till statsbanorna för 73,872 rdr (be statsutskottete memorial n:o — och den åndra att Nyköpings verkstad levererat fem lokomo: tiver till statsbanorna, och så punktligt att endast verkstadens sedermera iråkade missöden lagt hinder i vägen för flera dylika beställningar. Enär anmärkaren förklarar det ej vara sannt att den minsta möjliga kostnad uppstälts som regel för våra jernvägsbyggnader, så vill jag till genmäle härpå endast erinra om de otaliga voteringar som anstälts vid alla de sednaste riksdagarne mellan högre och lägre anslagssummör både till jernvägar och till materiel. Be kräftar ej detta faktum mitt påstående? Anmärkaren har äfven svårt ätt bortadvocera den bevisning som ligger i de 20,000 centner skenor, hvilka Motala verkstad erbjöd sig leverera, som den kunde få Ieverera fastän de notoriskt äro mjukare än del engelska, men som den ändå icke har levererat, fastän de skulle kostå etaten 37 proc. mera än de engelska. Han håller på dessa skenor till och med mera än Motalaverkstaden sjelf, hvilket ock är ganska lätt, ty han äfventyrar ju alls intet dervid. Men hr Carlsund som är en försigtig man, insåg att leveransen, äfven till det pris som han sjelf åsatt, skulle Hafva ådragit verks stadsbolaget en betydlig förlust, och derföre effektuerades ej leveransen. Om anmärkaren ville räkna, (att han kan räkna känner jag), så skulle han lätteligen komma till den öfvertygelsen, att, emedan de engelska skenorna här, såsom fallet rätteligen är, kosta 37 procent mindre än de svenska, så utgör räntevinsten på det inbesparade kapitalet ett så betydligt belopp, att dermed ärligen betäckes mer än kostnaden för de tel ehe skenor, som till följd af tillverknivgsfel, efter någon tids begagnande befinhas skadade. Men anmärkären har afhållit sig från alla kalkyler, och hab har i stället slugit omkring sig Thed fraser, hvilket också är mindre besvärligt, öch mera öfverensstämmanide med den riktning som hans polemik tagit. Om den erbjudna leveransen af Motalane ts