tid, så lyder svaret, då folket ej försto bibeln för de falske lärares skull, som sad att den skulle tolkas andeligen.? Härtill komma åtskilliga omständigheter som göra sitt till att befordra mormonismen raska utbredning. En god del af dem, sor lipa från den ena konfessionen till den an dra för att få fatt på sin själs salighet, ka sta sig slutligen i mormonismens armar emedan den är den nyaste; dertill slute sig en frestande utsigten att få komma öf ver till det förlofvade landet, det herrliga ste i Amerika, mormonkolonien vid Salt sjön, om hvars paradisiska rikedom oci herrlighet — för att ej tala om inbyggar nes paradisiska lif — jag hört mormone utbreda sig i så lockande hyperboler, at det ej är att förundra sig öfver, om sådan gör ett visst intryck på den obildade, son åtminstone här i landet är blott alltför be benägen att sätta tro till de frestande be rättelserna om Amerikas guld och grönt skogar. Jag nämnde att romerska kyrkan ännt intet tillfälle funnit, att med någon utsig til lyckligt resultat lägga sina garn i de grumlade vattnen. Med undantag af den misslyckade missionen i Finmarken, som be: troddes åt ett par högst otjenliga ind vider, har den ock hållit sig mycket stilla och ej inlåtil sig på proselytmakeri. F.d. presten vid härvarande katolska församling, herr Lichtle, till börden Elsassare, fick sig en rättegång på halsen och ådömdes böter, derför att han försummat uppföra en qvinlig proselyt, han vunnit, på den lista öfver församlingens medlemmar, han var skyldig att hvarje år insända till de norska auktoriteterna— onekligen en af dessa onödiga formaliteter, hvartill man ej kan finna någon annan grund än officiel passion för allsköns skriblerier, men som onekligen, då den nu en gång var stadgad, naturligtvis borde respekterats. Man gjorde den gången från båda sidorna onödigt mycket väsen af denna sak, som gick sin rund genom de utländska bladen såsom ett sorgligt bevis på den förföljelse, dissenters ännu vore utsatta för i det fria Norge, medan den här hemma användes till att fanatisera opinionen mot katolicismen — båda delarne naturligtvis lika dumma öfverdrifter. Pastorn tycktes emeltid häraf ha låtit sig skrämmas, ty efter den tiden hörde man ingenting vidare om omvändelseförsök, och det enda lifstecken, man sporde från katolikerna, var utgifvandet af ett ?Katholskt Intelligensblad? i Bergen, redigeradt af en norrman vid namn HBoelfeldt-Houen, prest vid dervarande katolska församling, : en bildad och begåfvad man, som emellertid fyllde sin tidning med så ändlösa oci spränglärda afhandlingar, att den efter ej lång tids förlopp dog afindegestion. För ett par år sedan förflyttades hr Lichtl till Göteborg, och fick nu till efterträdare i vår hufvudstad en norrman vid namn J. D. P. Stub, hvilken helt ung hade kommit till Italien, der gått öfver till katolicismen och blifvit en ansedd prest — ett af de finaste hufv: den jag känner, skarp dialektiker och ovanligt beläst, kort sagdt en man, som skulle vara i hög grad passande till den post, han bekläder, så framt han — ty här är ett stort om — om han på predikstolen eller såsom författare vore samme man som i ett samtal på tu man hand. Men det är så långt ifrån händelsen, att ett par ströskrifter, som han utgifvit, hör till det oklaraste och minst öfvertygande, hela vår på polemiskt vrövl temligen rika Jitteratur kan uppvisa. Ett slående exempel föreligger just i en broschyr, han nyss offentliggjort, och som bär den barbariska titeln: Om Religionsfrihed og Oplysnving i Norge fra katholsk Standpunkt, Fölgeskrift efter Storthingets diskussion den 17 Nov. 1865 og Forberedelse til Fremtiden.? Den är föranledd af stortingets beklagliga afslag på yrkandet om refigionsfrihet för embetsmän; men i stället för att ta saken på ett förståndigt sätt, med en begreppsmässigt bevisande utveckling, hvilken in casu sannerligen ej vore svår att åstadkomma, dränker författa:en sjelfva frågan i ett svall af invektiver mot protestantismen, Luther o. 8. v. samt spådomar om Norges framtida omvändelse till katolicismen. Från det hållet bar statskyrkan således näppeligen någon fara att f.ukta, åtminstone skulle det då vara utom hufvudstaden. Det är för öfrigt ganska märkligt, att de skandinaviska länderna så alldeles undgått hvarje katolsk reaktion, medan våra grannar hinsidan Nordsjön, engelsmännen, med hwilka isynnerhet vi norrmän ha så många ber ringspunkter och så mycket gemensamt, fått känna den i hela dess styrka. Orsakerna härtill ligga tvifvelsutan djupare än i tillfällig olikhet raellan de personers talang och energi, som katolska kyrkan i dessa båda länder begagnar sig af; men att försöka utreda dessa orsaker, skulle föra mig för långt, hvadan jag i tid afbryter. PRENSA OSN