fall samma resultat kan åstadkommas af en t Itums. Detta befriar oss äfven från en an ;inan svårighet. Nödvändigheten att bygge tornfartyg har härigenom upphört. Så fram lett tornfartyg medför någon viss förde I framför fartyg af annan form, bör man e I kasta bort förslaget att bygga sådana, mer hvad angår tornets särskilda förmåga at bära ofantliga kanoner, så förfalier natur ligtvis detta företräde, då de ofantliga ka Inonerna ej längre behöfvas. BSäåvidt v förmå se, kunna de största kanoner, son I behöfvas för krigstjenst till sjös, utan svå Trighet bäras af en bredsida, och följaktli gen är ett fartyg med bredsida för närva rande lika bra som någonsin. Men de fakta, vi här avgifvit, ha en ännu vidsträcktare Itillämpning. Vi anmärkte häromdagen innan dessa för sök blifvit gjorda, att hela frågan mera syntes vara en fråga om kanoner än om fartyg, och denna äsigt af saken har nu vunnit en afgjord bekräftelse. Efter hvad sålunda blifvit bevisadt, kunna vi nästan säga, att ett pansarfartygs värde som stridsfartyg helt och hållet försvunnit. När skeppspansaret först infördes, gjorde det fartyg ointagliga, och häri låg dess stora betydelse. Men nu, då den tidens kanon är på väg att bli utträngd af dagens Woolwich-kanon, ger pansaret ingen sådan trygghet, och sålunda är dess betydelse försvunnen. När vi läsa att Warriors sidor äro lika sårbara som om de vore af flätadt korgverk, förefaller det en omöjligt att betrakta Warrior såsom i egentligare mening ett krigsfartyg än en fregatt af det gamla, goda slaget. Detta skulle naturligt vis vara att gå för långt i slutledning. Warriors pansar skulle till en viss grad skydda henne och försäkra henne om en relativ öfverlögsenhet, och det är ingalunda en ringa fördel för ett fartyg att vara osårbartmoti alla an!ollssätt utom ett. Det oaktadt qvarstår det klara och tydliga faktum, alt ett pansarskepp är lika hjelplöst som någon träkorvett mot ett visst slags kanon, hvarmed hvarje britiskt skepp borde vara bestyckadt, och kulle mycket misstaga oss, om ej ett litet framåtg ende från denna utgångspuokt skall föra osa till nägra mycket tilliredsställgude slutledningar. Om vi sålunda få antaga, att pansaroch träfartyg befinna sig på en fullkomligt jemnlik fot af hopplöshet emo: den nyaste tidens artilleri, kan det ej vara skäl att underkasta vära åsigter om odugligheten af vår gamla träflotta en revision? Denna flotta innehåller tjogtals med fartyg, hvilka, om trä är lika godt som jero, ävnu äro de ståtligaste fartyg i verlden, och är icke trä lika odi som jern, om det ena materialet är alldeles lika sturkt eller lika svagt som det andra? Antag ait en af vära gamla, präktiga fregatt sore hestycked med Woolweh-kenover och i strid med eu surfartyg; enligt hvad vi nu ha inbemtat, kunde han skjuta detta pensarfartyg i sank, och hvilken värre skada kunde pausarfaryget göra henne? Pansarfartygets Jernbekniae skulle naturligtvis ge det en viss fördel framför motståndaren, och måhända skulle det endast vara ett lyckligt skott eller ett skott sfskjutet under mycket gynsamma omständigheter, som skulle göra det någon ohjelplig skada. Men denna skada kunde bli gjord, och insigten om att den kunde göras skulle helt och hållet tillintetgöra den nu gängse teorien om pansaroch träfartygens relativa styrka. Men alldeles i samma proportion skulle äfven de nuvarande åsigterpa om gognlösheten af vår gamla flotta bli skingrade, och vår gamla öfverlägsenhet som sjömakt skulle hastigt bli äterstäldt. För att försäkra oss om alla dessa fördelar, böra vi dock ej förlora ett enda ögonblick att sätta de nya Woolwiehkanonerna i verket.