8å att alla under en eller annan iorm, under fred eller krig utskrifna rekryter hafva en från ungomsåren inhemtad kännedom och säkerhet i hufvudvapnets svåraste öfning; men han har fattat pennan, dels för att anmärka en viss ensidighet hos ?Officer?, hvilken endast fäster sig vid en, ehuru visgerligen mycket vigtig del af ungdomens militära uppfostran, nemligen skjutfärdigheten, dels för att anmärka en möjlig ensidighet hos en opinion, som synes vara under bildning och framhålla, att värdet af strategi, taktik, befäls och trupps moraliska egenskaper, skjutfärdighet m. m. numera illhör en försvunnen tid samt att man i denna så godt som endast behöfver fästa sig vid beskaffenheten af det vapen soldaten bär... och slutligen, för att taga i betraktande ett hufvudvilkor för att lifsverksamheten skall kunna höjas i ungdomens gymnastiska och militäröfningar å en hufvudpunkt och derifrån sedan verka på dessa öfningars drifvande öfver hela landet. En neapolitansk fäktmästare skrifver ien uppsats, benämnd: ?Den storå och den lilla fäktaresalens spöken? : ?Våra landsmän hafva en sig för besynnerligt förändrande uppfattning af ett och annat, hvars värde derigenom oupphörligen kurserar, ungefärligen som händelsen är med statspapper på börsen. Då Vesuven någon tid varit lugn bygga våra landsmän högt uppe på berget små vackra villor samt sitta der helt förnöjda och glamma vid ett glas salerner om politik, statsekonomi, teater m. m. samt finna knappast ord för att uttrycka sin gärlek för madre Vesuv; men när hon slutligen börjar skälfva samt utkastar en och annan bomb bland sina barn, då klättra de skalkarne helt hastigt ned och hvad hjertat känner uttryckes med: madre maladetta? m. m. d. När vihatva sundt och friskt faller genast värdet på Esculap och hans söner; men låt en farsot komma och genast bildar sig en beskedlig kö utanför hvarje af dera3 kontor. När det är tyst och stilla på den stora fäktaresalen, faller oupphörligt värdet på allt som rör densamma: militärlagar, strategi, taktik, vapen, förmågan att dem använda m.m. betraktas vanligen i förening med en medlidsam axelryckning och personer, som sysselsätta sig med allt detta, anses som besynnerliga originaler, hvilka nedlägga arbete på improduktiva saker; men om rörelsen på den stora salen börjat och närmar sig vår klassiska halfö, då springer värdet genast upp på armer, flottor, gevär och pistoler med så många pipor som möjligt, soldater, som kunna dem sköta, befälhafvare, som kunna sköta soldaterna m. fl. improduktiva saker, hvilka måhända ej af den mest klassiska jord kunna alstras utan tid och beredning. Denna ofta plötsliga förändring i uppfattning orsakas ej af fruktan, utan af en besynnerlig benägenhet att endast finna värde i det som behöfves för den dag som är sa: tförmärkes hos flertalet såväl militärer som icke militärer. Den plötsliga öfvergången till den krigiska uppfattningen åtföljes ofta af spökfenomen, å hvilka jag vill anföra nägra exempel... Det är visserligen en saduing att, alltfrån det ögonbliek, då den lille David med en helt liten sten nedslog resen Goliath, har kastoch skjutkonsten varit förtjent af en viss uppmörssnmhiet och hvilken blifvit-allt mera berättigad i den mån som de kristna menniskobarnen genom djupsinniga beräkningar lyckats uppfinna slungor, som lemna dem tillfälle att komma åt hvarandra på afstånd, hvilka vida öfverstiga den gräns, till hvilken de mest långsynfa kunna se; men om man äfven tänker sig den utmärktaste slunga, så kan den alltid anskaffas af hvar och en som har penningar, och deraf synes följa, att om hos en folkstam den ultraartilleristiska PVE börjar spöka, att man endast eller hufvudsakligen behöfver anskaffa sig en utmärkt slunga, så bör den i militäriskt afseende blifva underlägsen en annan folkstam, som både förser sig med det utmärkta vapnet och fäster vigt vid de öfriga krafter, hvilka visat sig vara i krig verksamma. Hvarken hos vår Julius eller hos någon af hans uimärktare efterträdare har mån förmärkt en ensidig uppfattning af värdet å de mekaniska och fvande krafter, som verka på den stora salen, eller att utängen tillskrifvits en endast medverkande omständighet, hvilken sednare, i motsatt händelse, lätt kunnat blifva ett, samtid och framtid förfärande spöke.? Det ä: måhända möjligt att, om ock ej till samma grad, dessa endast tll en del den nakna verkligheten tillhörande varelser bygga och bo i andra länder än det neapolitanska? För att undvika vidlyftighet anföres endast tvenne exempel: ay Under 1848 års krig visade det sig att de danska dragonerna hade en bestämd öfs verlägsenhet öfver de preussiska husarerna. Den allmänna opinionen var så bestämd i det påståendet, att orsaken låg i att den bäge, A. B. C., som de förres sablar beskrefvo, hade ett sådant företräde framför den båge, D. E. F., som de seduares följde, att endast denne omständighet var orsak till utgången, och åtskilliga officerare utsändes för attgenast få equation för dragonbågen A. B:. C. De danska dragonerna äro ett i hög grad utmärkt kavalleri: utvaldt och starkt folk; utmärkta hästar; särdeles väl anordnade öfningar, såväl i vanlig exercis som i ridning (dervid mycken vigt fästes vid den, raskheten utvecklande ridten öfver grafvar, häckar m. m. d.y och i fäktning, hvilken utföres etter en meiod, som är väl afpassad för kavalleriets behof och i enskilda striden öfvas med användande af skyddsvapen, hvilket är ett nödvändigt vilkor för en våldsam kontrafäktoing med huggvapen; i striderna begagnade dragonerna kaskar samt emot sabelhugg skyddande kappor, men husarerua, i allmänhet gre och svagare samt mindre fullständigt öfvade, högmössor och dolmar... alla dessa Omdndjgkeker måtte dock på stridernas utgång ej hoft något märkbart inflytan de, åtminstone är säkert att en dunkel, spöklik hand, tog lagerkrassen från dragonerna och de personer som organiserat, utrastat och fört dem samt tryckte densamma djupt ned på konstruktören af bågen A.B, C. Om svenska kavalleriet någon kortare tid 2 mI fall? barmit I krig co hada