plastiska verk, som utställningen företer. Bissen d. y. har uti sin Noach funcit ett motiv, som eger förtjensten af fullständig nyhet. Statyen framställer patriarken uti det ögonblick då han mottager den med ett oliveblad återvändande dufvan. Figurens ställning och uttryck sakna ej en viss grandiositet, lämpad efter det betydelsefulla momentet, men det hela och isynnerhet draperiet företer någonting tillkonstladt, studeradt, som gör att man saknar prägeln af inspiration och frisk poesi. Bysten af Garibaldi har sitt förnämsta värde deri, att den unge konstnären på ön Caprera utfört densamma efter naturen. Hartmans Paris, som utmanar Meneleus till tvekamp?, förråder mycken smak och ett utbildadt formsinne; men ämnet är valdt utan närmare eftersinnande af hvad som är lastiskt framställbart och konstnären har icke lyckats i sitt arbete inlägga någon djupare karakteristik. Peters ?flöjtblåsande faun? (icke upptagen i katalogen) är en statyett i bronz, humoristiskt uppfattad och vistnande om talent. Hans ?flicka med kransen? är mera obetydlig. Hasselriis statyett af skalden Evald är ett i sitt slag ganska betydande arbete. Uppgiften var här särdeles svår: det gällde att framställa en bräcklig, af sjukdom nästan förlamad och sammantryckt kroppshydda, ett i sanning föga plastiskt ämne; men konstnären har med klar medvetenhet sträfvat att lösa det problem han förelagt sig; han har gjort den i.re menniskan, detideella till hufvudsak, genom at lägga denna själens fullständiga seger öfver Jidandet, som stundom hos svårt hemsökta sjuklingar låter oss ana den stora andliga öfverlägsenheten och derigenom åvägabringar ett sublimt i stället för ett pinsamt intryck. Sjelfva figurens ställning är för ändamålet lyckligt vald. Priors Amor och Psyche? är uppfaitad med en sötsliskig, modern sentimentalitet, som strider emot skulpturens väsen och blir rentaf vidrig, om man nyss förut varit i tillfälle att se Sergells genialiska, äkta plastiska behandling af samma ämne. Samma konstnärs porträttbyst ?Stella? vittnar emellertid om telent. Hr G. C. Freunds lilla flicka med en katt är ett ganska täckt stycke genreskulptur, hvaremot samme konstnärs flicka, som spelar sig, icke företer någonting tilltalande varken i komposition eller utförande. T. Stein är beklagligtvis icke så representerad som han borde och kunde vara. Hans konung Skjold? visar oss en liten pilt, som ligger på en. skjöld, men som för öfrigt icke företer någonting karakteristiskt eller poetiskt. Inom Norges plastiska konst spårar man till någon del samma riktniog åt det nati nella, som så energiskt söker göra sig gä lande inom lifvet, litteraturen och på andra konstområden i detta brödraland. Främst uppenbarar sig denna riktning hos Borch, som åtminstone i ett arbete, ?En ung nrosk bondflicka, som har funnit några fogelägg?, lyckligt sträfvat att lösa sin uppgift, att i en konst af sä allmännelig natur som plastiken, inlägga nationella drag. Icke fullt så lyckad är den norska bågskytten. Statyen af Frälsaren förbigå vi helst med tystnad, i likhet med hvad de flesta konstälskande besökare af utställningen göra. Ett motstycke till ?flickan med ägget? är Glosimodts säterflicka, likaledes ett försök till nationel genreskulptur. Ett alldeles egendomligt konstnärskap utvecklar denne skulptör genom sina små statyetter, byster och medaljonger i elfenben m. m., arbeten af stor finhet och fulländning i utförandet. Den ende af de norske skulptörerna, som behandlat ett antikt mythiskt ämne är Fladager. Men hens Thesevs efter att hafva funnit sin faders svärd? lemnar åskådaren fullkomligt likgiltig, oaktadt den yttre formfulländning, som verkligen utmärker statyen. Dertill bidrager såväl detta mythiska moments egenskaper att svärligen kunna plastiskt behandlas som den cmständigheten att detsamma är mindre bekant för allmänheten. Den moderne konstnär, som vill behandla antika ämnen, skall, isynnerhet då han ser sig om efter mindre utnötta motiver, allt mer och mer stöta på detta hinder. En byst af prof. P. A. Munch, utförd af samme kon tnär, är ett mycket godt arbete. Bergslien, Budal och Middelthon ha förnämligast utställt porträttbyster, små lekande flickor 0. s. V. Finland har blott två målsmän inom den plastiska afdelningen, men två, som icke blott värdigt försvara sin plats utan till och med stå framför flertalet. Af den i Finland numera bosatte och verkande svensken Sjöstrand finna vi statyen Kullervo som barn, afslitande sin linda?, ett arbete, utmärkt genom stor kraft i kompositionen och ett uttrycksfullt utförande. Om Sjöstrands verksamhet för att ge konstnärligt lif åt den finska mythens bilder erinras vi föröfrigt genom tvenne fotografier efter me a omfattande plastiska verk, som det varit omöjligt att hitsända. Den ena visar oss ?Kullervo, talande till sitt svärd, innan han störtar sig derpå?, ett i sitt slag lika framstående verk som det nyssnämnda, stämpladt af gripande allvar och ädel tragisk pathos. Men framför allt fästa viuppmärksamheten på fotografien af hans stora, 60 alnar lånia fris för universitetshuset i Helsingfors, Wäinemöinens sång?, det enda verk i sitt slag, som är representeradt ä utställningen, och icke blott derföre, utan jemväl för sin sannt plastiska och ädelt karakteristiska hållning egnast att framkalla det allrastörsta intresse. Sjöstrand synes oss ha lemnat högst vigtiga bidrag till frågan om finska mythens behandling i bildande konst, ett ämne i afeende hvarå vi få tillfälle att något närmare utveckla våra åsigter med anledning af hr Ekmans historiemålningar. Den andre af Finlands plastiske konstnärer hr Waliher Runeberg (son till skalden) har lemnat en grupp i gips, ?Silenus med ledsagare?, ett bland de betydelsefullaste, mest genomtänkta och bäst utförda verken på utställningen. Bacchusmythen är en af dem, som efterlemnat de flesta spåren i den moderna litteraturen och konsten och torde äfven vara bland de mest kända, om än den halfdrömmande drufvokrönte Diovysos i den nyare populära föreställningen blifvit en Bacchus på tunnan?. Silenus är bilden af ruset, det mera andliga än kroppsliga, detta själens bortdomnande i njutningens yra, medan skämtet ystert tumlar om och sångerna klinga. Så har äfven konstnären tänkt sig och framställt honom. Den lille faunen på hans ena sida grivar förnöjsamt mot den fint leende gubben, liksom delade hda dennes bacchiska hänförelse, medan den mera allvarlige ynglingen, som på den andra sidan stödjer den gamle, tyckes mera upptagen härmed än med att aktgifva pi dennes lekande skämt. Det är en klarhet i sammansättning, en omvexling i former, ett behag och ett lugn i linierna hos denna grupp, hvilka förenade åstadkomma ett fullt, Iefvande och riktintryck. Också — vi upprepa det — synas oss få arbeten på denna utställning vittna om ett så fulländadt ge