Af korrespondenser till franska och tyska tidningar får man det intryck att ställningen inom Enropa i allmänhet ingalunda kan kallas lugnande. Det råd.r en stark rörelse inom diplomatien och i de flesta utländska berättelser yttras ett afgjordt misstroende till förhållandenas varaktighet och fredliga utveckling. Det franska ministerombytet kan uppfattas såsom ett förebud till fred och godt förständ mellan Frankrike och Preussen, men det srulle också kunna betraktas som inledning till allvarsamma och afgörande förhandlingar mellan vämnde mekter. Märkligt nog inträffa äfven från Wien och Petersburg underrättelser om möjligen förestående kabinettsförändringar. Visserligen finnas dessa antydningar endast 1 privata korrespondenser, men de äro i alla händelser betecknande för ställningens oro i allmänhet. Ett telegram har berättar att kejsar Napoleon enträget uppmanat grefve Bismarck att komma till Biarritz för att konferera med honom angående vigtiga politiska frågor. Äfven furst Metternich ditväntades vid samma tid. Medan preussiska sändebudet i Paris grefve Goltz rest till Berlin, har franska sändebudet vid preussiska hofvet hr Benedetwi blifvit kallad till Paris. Från Petersburg har hertigen af Leuchtenberg, ryske kejsarens flygeladjutant och nära slägting, inträffat i Berlin i en mission liknande den som general Manteuffel hade till ryska hofvet. Frågar man hvad som sålunda öfverallt sätter den europeiska diplomatien i rörelse, ligger det nära till hands att hänvisa dels till de oafgjorda frågor, som stå i sammanhang med freden i Prag, dels med de sti gande förvirringen i Orienten, Förhandlin.garne mellan Frankrike och Preussen angående en territoriel ersättning äro väl för ögonblicket uteslutna från dagordningen, men kunna åter dyka upp i en annan form. Preussens förhållande till Sachsen är ännu icke bestämdt afgjordt och grefve Bismarck konstaterar sjelf i det tal, vi på annat ställe itidningen meddela, att knappt en enda makt i hela Europa med välvilja befrämjar konsolideringen af det nya tyska riket, och att Frankrike tvertum understöder enskilda nordtyska staters motvtånd mot Preussens fordringar. Preussiska premierministern kallar vissa nordtyska hofs härlning tillfredsställande, andras åter motsträfvig; slämningen i Österrike och Sydtyskland kallar han. rentaf fiendtlig. Under sådana förhållanden äro garantierna för den allmänna fredens bevarande icke så fasta som man omedelbart efter krigets slut var böjd att tro.