der. En vacker dag fick en morbror till bean, hennes unga onkel, som hon kallar mom, abb Bimont, det infallet att lära henne latin, och hon tog fatt i latinet med samma ifver som i allt annat — med samma ifver, hvarmed hon sednare egnade sig åt studiet af fysik, astronomi, skön konst, filosofi, politik, ja, äfven religiösa stridigheter. Vid en ålder af nio år — år 1763, hon har antecknat datum — fann hon, innan hon ännu hade läst något af Rousseau, som blef hennes sednare barndoms lärare och envåldsherrskare öfver hennes fantasi ar ung flicka och hustru, ett exemplar af lutarch, denne store uppfostrare af hela den revolutionära generation, som obemärkt växte upp i det adertonde århundradet; och om det också är att gå för långt, att från denna läsning härleda de första rörelserna af hennes sspuptikanska sinne, så slukade hon likväl Plutarch med samma passion som bon utvecklade i allt hvad hon företog sig. Hennes första snedsprång bestod utiatt hon en dag tog honom med sig i stället för bönbok till en gudstjenst under den heliga veckan. Det var för öfrigt ett enkelt och — med undantag af hennes läspassion och en no; tidig öfverspänning — föga innehållsrikt lif. DMitt lif förflöt stilla i huslig frid och ansträngd själsverksamhet?, säger hon. ?Min mor var ständigt hemma, och endast få pergoner kommo på besök till oss. Endast tvenne gånger i veckan gingo vi ut; den ena gången för att besöka min fars slägtingär, den andra — om söndagen — för att ; om min mormor, bivista gudstjensten och i begifva oss till en offentlig promenad. Bland sådana omgifningar uppväxte sålunda denna unga flicka, som tyckte om frisk luft, rörelse, blommor och böcker, men äfven en prydlig toilett, och hvilken, då hon om söndagen infann sig på promenaden i sin enkla, men nätta drägt, hvars prydlighet ännu mer förhöjdes genom det sätt, Hvarpå hon bar den, det ingalunda misshagade att höra, huru det rundt omkring henne sades, att hon liknade en dam, som direkt hade stigit ut ur sitt ekipage, ehuru hon om hvardagarne icke skämdes för att, klädd i en bommullsklädning, vandra till det närliggande torget för att köpa persilja och spenat. Långt ifrån att dölja denna prakfiska riktning, denna husmoderliga talent, finner madame Roland tvärtom ett nöje uti att särskildt framhålla den, och i det hon i sina memoirer skildrar sina små fullkomligheter, yttrar hon sig sålunda derom: ?Det barn, söm läste allvarliga arbeten, som förklarade cirklarne på himlagloben, som handterade erayonen och grafstickeln, och i en ålder af åtta år fanns dansa bäst i ett sällskaj af unga flickor, som voro öfver hennes ålder, detta samma barn blef ofta kalladt ut i köket för att tillaga en omelette, rensa grönsaker eller skumma soppa.? Man bör emellertid lägga märke vid detta sista drag, hvari uppenbarar sig qvinnan, som tidigt bildat sig ett ideal och som känner sig nr att styra mera än sitt hushåll öch till att herrska genom helt andra fvor: Jag förstod att koka soppa lika ra som Philopoemen förstod att hugga ved; men ingen, som sett mig sysselsatt dermed, skulle ha tyckt att det var ett bestyr som .anstod mig...? I detta en ung borgerlig flickas, af mild enformighet och stilla verksamhet präglade lif var den första nattvardsgången en vigtig tilldragelse. I en ålder af eltva år förbereder sig Marie Pbolipon dertill med en ifver, som studierna ännu icke hafva afkylt, och som ett ögonblick låter henne tro på en religiös kallelse, samt träder in i ett kloster vid gatan Neuve Saint-Etienne, der hön tillbringar ett år. Här är det som hon knyter ett af dessa tidiga vänskapsband, hvilka, om de än kunna slappas, dock, utan att brytas, fortfara under hela lifvet; här träffar hon dessa unga damer från Amiens, Sophie och Henriette Cannet, med hvilka hon skall komma att underhålla en liflig korrespondens, som ger henne smak för att skrifva, och af hvilka den ena, Henriette, skall komma att besöka henne uti hennes sista. stund i fängelset Saint-Pelagie, som ligger strax invid det kloster, der de lefde tillsammans, sorglösa och lyckliga. Klostret är Marie Phlipons första vistelseört utom hemmet; ön Saint Louis, med sitt provinsiella utseende, sina ensliga gator, sina lugna kajer, från hvilka man kan se vidt ut i trakten, det andra. På ön Saint Louis tillbringar hon ett nytt år i ett nytt familjelifs tillsammans med farmor Phlipon, som är en glad och älskvärd gumma, som. vårdar sin toilett, pikerar sig af att ha god ton och söker att behaga eller åtminstone påminna om att hon har behagat — ännu rask och rörlig, trots sina sextifem år — samt farmodrens syster, mademoiselle Rotisset, som är fallen för andtäppa, gudfruktig, alltid allvarligt fördjupad uti stickandet af sin strumpa samt för öfrigt enfaldig som ett barn och tjenarinna åt alla i huset. Hon leds icke vid detta lif; då hon ej är tillsammans med sin farmor, som hon roar, och hvars fåfänga smickras af hennes behag och intagande sätt, läser hon den helige Franciscus och Bossuet, för att icke tala om madame de Sevigne, med hvilken hon gör en nära och förtrolig bekantskap: Vistelsen på ön SaintLouis kan icke precis betraktas såsom ett inträde i stora verlden. (Forts. följer.)