Efter bataljen vid Königgrätz?, säger sorgset en soldat af Nobili, ?hade vårt regemente bara tre kompanier qvar.? Än Reisbach då?, ropar en annan, vi som under Rammings befäl måste göra angreppet i den farliga terrängen mellan Nachod och Skalitz — vi hade bara en officer qvar, alla voro dödade, sårade eller fångne. Våra officerare kämpade som lejon, men nu finnes det inte många qvar.? Soldaterna af regementet Constantin voro ursinniga. Att bli slagna i sitt eget land, det är hårdt?, sade en kapten, skärande tänderna. ?Men jag svär vid Gud, att det icke var vårt fel. Vi brydde oss ej mer om vårt lif än om ett nötskal. Men hvad hjelpte det. Voro vi ett tusen, så stodo sex tusen preussare mot oss; voro vi tio tusen; så kunde vi vara säkra på att trettio tusen preussare sållade kulor öfver oss. Ingen reserv stod bakom oss! Omöjligt att fylla en enda lucka. Och hur kunde det annat än gå på det sättet ?? Ja, ja, det är sannt, försäkrade en ung officer, i det han böjde på hufvudet; men denna rörelse gjorde honom plåga, ty han hade en blessyr i halsen. ?Jag är ej mycket kunnig; men hade jag haft befäl, skulle jag aldrig låtit fienden intränga så långt i landet. Jag skulle ha hejdat honom vid Nachod; jag skulle ha besatt de höjder, som regementet Reisbach sedan måste försöka taga med storm; jag skulle ha posterat soldater i de skogar, från hvilka fienden besköt oss, utan att vi kunde träffa honom.? Vi ha förlorat mycket folk?, sade en jägare. Under en förfärlig eld måste vi stå uppställda i fyrkant, utan att röra oss ur stället, ty man väntade fiendens kavalleri; men det kom ej förr än infanterisalvorna hade decimerat oss, och då hade vi för få bajonetter qvar. Gjorde man inte på samma sätt vid Minchengrätz?? frågade han, vänd till kamraten som stödde honom. Jo, och vid Podol då?, svarade denne, der hade vi förberedt allt för att skydda oss bakom skanskorgar om fienden följde oss. Han kastade oss en gång på andra sidan om bron; men vi glömde våra skanskorgar. När vi i vår tur återkastade fienden, höll han oss på afstånd, skyddad af just våra skanskorgar. Han var icke så glömsk af sig han, som vi.? Jesus-Maria-Joseph! Det der är ju otroliga saker!? ropade böhmarne i korus. Vi skulle således ha underlättat segern för preussarne! Men vänta du, preussare, tills vi få tändnålsgevär, så skola vi ge dig i vår ordning !? mumlade en veteran. Jag svär vid allt hvad heligt är, att om vi haft tändnålsgevär, skulle icke en enda preus sere ha återsett sitt fädernesland. Med oss var det som om vi inte alls skulle ha haft några gevär. Preussarne, hvars generaler alltid placerade soldaten på ställen, som erbjödo betäekning, läto oss komma i nära håll och lossade då fyra eller fem salvor efter hvarandra samt drogo sig derefter tillbaka. Vi voro alltid blottställda. Fienden såg oss, vi icke honom. Fördömdt! Hvarför hade man ställt till på det viset??