tr tamt Fiat nr aa ubbe, hvilken lefde af en liten pension,!y len han fick af kejsaren. I samma ögonblick jag trädde genom dörren ropade han: 1, Ack, min vördige fader, hvad ni är god, som kommer hit; jag hoppas ni skall frälsa mig ifrån ett stort elände? — Ja, svarade jag, ?dopet frälsar icke allenast ifrån , fördömelse, utan gifver en oupphörlig sällhet. Hvad blir det icke för en obeskriflig lädje att komma till himmelen och evigt å vara hos Gud!? — ?Jag förstår icke riktigt hvad ni menar, svarade den sjuke gubben ; kanske icke heller ni förstår mig rätt. Ni vet, min vördade fader, att jag, länge lefvat af kejsarens godhet och nåd. Nu säga presterna, som veta hur det går! till. i den tillkommande verlden, att jag ef-l4 ter döden måste af tacksamhet tjena min välgörare, och det sålunda, att min själ kommer att flytta i en af hans posthästar. Jag måste då löpa med hans befallningar och påbud till aflägse delar af landet, och!g presterna förmana mig att noga iakttaga min e skyldighet i detta nya tillstånd: att aldrig p snafva eller stupa, att aldrig bita, slå eller skada någon menniska. De säga att jag! bör löpa fort, äta litet och vara ytterst tå-!y lig. Derigenom, säga de, kan du uppväcka q medlidande hos gudarne, som ofta förvandla ett godt kreatur till en förnäm man och be-l 4 dande mandarin. Jag tillstår att dennal( eställning bringar mig i rysning för mitt) öde, och plågar mig natt och dag. Jag drömmer ofta att jag är sadlad och färdig . att löpa vid första piskslängen af min postiljon. Jag vaknar af förskräckelse, och vet ej antingen jag är menniska eller häst. P Ack, hur olyckligt blir icke mitt öde, när detta icke längre är någon dröm! Jag skall5 derför säga er, min: fader, hvilket beslut jag Z fattat sedan jag fått höra att de kristna icke veta af sådana olyckor; att de i en annan verld förblifva menniskor äfvensåväl som i -denna....Jag ber att ni ville mottaga mig i eder församling. Jag vet ganska väl att eder religion är svår att följa; men om den vore ännu svårare, så går jag dock in derpå, ty jag vill långt hellre blifva en kristen än ett: oförnuftigt djur.? Huru de kinesiska presterna, som lefva af folkets okunnighet, Ånna sin räkning vid denna vantro, synes af följande händelse, som vår förfättare omtalar: Ett par af dessa prester, som ströfvade omkring i landet, blefvo hos en rik bonde varse några stora, feta ankor. De kastade sig straxt ned på marken utanför porten och började bitterligen gråta och jämra sig. Bondhustrun, som såg dem genom fönstret, sprang skyndsamt ut och frågade hvad som fattades dem. — Vi veta, svarade de, Patt våra föräldrars själar hafva sitt tillhåll i dessa ankor, och hur kunna vi utan en hjertfrätande sorg tänka på deras öde, om de en gång komma att slagtas? — ?Det är sannt?, sade hustrun, att vi ämnade sälja dem; men sedan jag hör att de äro edra föräldrar, försäkrar jag att vi skola behålla dem vid lif.? — Detta var icke enligt med proslernad önskan. — Ack?, sade de deröre, eder man torde icke vara så barmhertig som ni, och vi skulle dö af sorg om någon komme vid deras lif. — Med ett ord, de rörde så den ömsinta qvinnan genom sina föreställningar, att hon omsider öfverlemnade sina ankor i deras händer. De mottogo gåfvan med stor vördnadsbetygelse och kastade sig tjugo gånger ned på marken för dessa sina befjädrade föräldrar. Men denna barnsliga ömhet varade icke länge. De satte dessa anhöriga samma afton på spett och gjorde af dem en god måltid åt sig och sina medbröder. De kinesiska mandariner af blå, hvita och förgyllda knappen, som i dessa dagar gästat den svenska hufvudstaden, ha af det bemötande de härstädes fått röna lätteligen kunnat föras på den tanken, att deras själars förflyttning redan försiggått, då de snarare blifvit betraktade såsom underliga djur, än som en stor, civiliserad nations utskickade. — Kineserna en civiliserad nation! utbrister någon medlem af den stora familjen Snobb, som icke kan förena begreppet civilisation med olivbrun hy och bruket af hårpiska. — Ja, min herre, en i hög grad civiliserad nationy som förstod sig. på krut och boktryckarkonst -ett--par tusen år förr än vi europ6er, -oeh som icke söker skilsmässa i äktenskap för annan orsaks skull än i händelse hustrun befinnes vara, alltför pratsjuk. Dessa kinesiska ambassadörer, som sågo så hjertanskalla och likgiltiga ut för det mesta man här framställde till deras betraktande; medan vi bildade svenskar — nordens fransmän — öch våra frantimmer — våra väluppföstrade fruntimmer sedan! — likt sanns! yldiga pescherähs skockades kring främlingarne; ryckte i deras bårflätor och togo på deras kläder för att känna af hyad slags väfnad de voro, — dessa kinesiska ambassadörer kunde också lägga fingrarne på föremål som kommo i deras väg, men dessa töremål skulle då vara synnerligen förtjenta af en dylik uppmärksamhet. Som till exempel Carl XII:s värja å segerkolonnen i lifrustkammaren! Närl. förevisaren pekade på denna enkla pamp. och dervid uttalade namnet Charles Douze uppflammade mandarinen Pin-tschuens öga, hans läppar rörde sig till ett utrop af ett Ahl!? och hans hand närmade sig ovilkor-1 ligt klingan, som förts af den hjelte, hvars namn sålunda trängt ända till det himmelska riket. Och hvilket fint galanteri af vår mandarin, att bland. de sextiotusen på industriexpositionen uppställda föremålen inköpa prinsessan Eugenies statyett, som dock icke föreställde någon nickande kines, utan en kunglig svensk lifgardist. Artigheten blef ej heller obesvarad ; följande dagen bjöd H. NM. enkedrottningen hela den kinesiska beskiekningen på Kina. De ha nu lemnat våra bygder, dessa underliga kinesiska figurer, säkerligen med det intrycket att vi svenskar också äro ett underligt folk, som har tid att hela dagen stå utanför ett hotell och betrakta de resande, som tagit in der. Vi dela de oda kinesernas förvåning, ty i sjelfva verket var det icke första gången Stockholm besöktes af några kineser; vi ha förut haft kineserna Arr-Sam och Tim-Tam här. Det är sant, de voro icke några ambasadörer, utan blott jonglörer. ; . Det uppseende kineserna väckte gjorde att det stora stadsfiskalsmötet, som samtidigt egde rum här i hufvudstaden, passerade temligen obemärkt. Man har blott iakttagit att herrar stadsfiskaler en afton druckit ehempagne nere i Strömparterren, och att, då en Papageno derunder närmade sig dem med sin fågelbur, de till firande af sin glada sammanvaro köpte hela fågelskaran och lät försätta densamma 1 frihet. Ett vackert drag af stadsfiskaler, tjenstemän, hvilkas fallenhet för höktningsåtgärder man eljest alltför ofta haft anledning anmärka. Bedan inträdesafgiften till industripalatset numera blifvit skäligen nedsatt, törde vi få tillfälle att tale derom, hvilket icke var tacksamt så länge nämpde område i anseende till det höga entrepriset var att betrakta såsom ett förbjudet område. Emellertid ha vi, i Holmbergska bokhandeln, under väntan på Posttidai . som innehöll de sista riddareutnämningarne, Jkväl sett åtminstöne AN akal sam måhända skulle mm tm al 1 om åh a ba TT RN SEE