ril det är alldeles otänkbart att riksbanker wr skulle förlägga filialafdelningar till 60 stäit! der, som nu ega bankkontor, och hveraf et det största antalet således skulle förlor , denna fördel, i samma stund zom bankrö1relsen ej vidare utgjorde föremål för end skildes omtanka och verksamhet, utan blott n en statsinstitution, som måste vara tung i sina rörelser och ytterst varsam, just till st följd af sina kolossala dimensioner. Allmänheten inser mer än väl, att små bunker dloch många banker medföra de minsta oläå I genheterna i händelse af en kris och de Istörsta fördelarne för allmänna rörelsen algenom den fortsatta täflan ott betjena densamma. -). Men någon orsak skall väl den för många t bekymmersamma ställningen hafva, och cå enligt Dagl. Alleh. vi icke hafva gjort oss skyldiga till svindlande ekonomiska företag eeller ens under de sista ären till något slags n öfverdrift i spekulation?, så är det ju klart -alt det är lagstiftningen i allmänhet som är il den orsak?; hvilken haft till verkan? min-Iskad tillgårg på penningkspital. Må gerna -I medgifvas att vi under de sista åren? ej -1gjorl oss skyldiga till begynnandet af större företag än som kunnat med för handen varande pennisgkopital åvägabringss; ten säJ som elt oafvisli m qvarstär, att en ft) mängd stora företag al äldre datum varit J b byggda till en alltför stor del på krediten, och att detta förhållande pu förev ställ FI ningen, utan it lomstiftsingen dertill på minsta föll varit vållande. Antag för ett gonblick det orimliga, att vi skulle få tull i på lifsförnödenheter, så att de oumbärliga I ste lefnadskostnaderna ylterligare fördyras , des, så skulle genom en sådan åtgärd pen ningstöllniogen, långt ifrån att lörbättras, ytterligare försvåras. Det har icke behöfts någon siareblick för alt förutse att viskulle nödgas uthärda finansiella svårigheter via den tidpunkt, då de upptagna statsoch hy poteks-lånen skulle begynna betalas, utan jalt samtidigt upptega nya lån. Men hvad som gäller landet I sin helhet i förhållande Itill utlandet är jemväl tillämpligt på sådane läntagare ivom landet, som under en följd af år pläg t betala gamla skulder med nya lån. e mäsie på att inrätta sin hushållning så, att eller åtminstone nå20n del deraf blefvo guldne. Vi påminna 085 alt en bankstyrele nä I prisat bankens äldste låntegsre för de dentlighet, hvormed han alltid inbetelt sine län till banken; på denna arlighet svarade han, ?att sjelfva lånen hade ju banken ständigt bjelpt honom betala, endast räntorna gjorde honom understundom bekymmer?, När man tänker sig att dessa lön sannolikt voro utlemnade mot borgensförs bindelser och representerade konswntfönskrediten, så saknas icke anledning för den önskan alt bankstyrelserna må i främsta tummet diskontera eller belåna papper som representera verkligen gjorda effärer. Vid en tidpunkt, sådan som den närvarande, kan j det bero på huru baukstyrelserna utlånat, om bankerna kuvta utan bekymmer honorera sina egna förbindelser. Må ihön gerna klandra de enskilda bankerna för det alt de icke kunna, när kriser inträffa, öka sin utlåning; de lära nog finna med sin fördel mest öfverensstämmande att icke afbryta, utan blott försigtizt minska densamma. Bå vidt vi känna torde riksbanken vara nödsakad att förfara på enahanda sätt, och Dagl. Alleh. skulle säkerligen intaga ett framstående rum inom finansverlden, om den bes hagade upplysa på hvad sätt de bankinrattningar skulle våra inrättade, hvilka, när kriser utbryta, stå till tjenst med låneförsträckningar till obegränsade belopp och på billiga vilkor. Genom ait orda åtskilligt om handelsbalansen och riksbankens metalliska valuta, . som skall betsla berörde balans, samt om l riksbankens olycksbringande samband med de enskilda bankerna genom sin sedelutgitningsrätt, kommer Dogl. Alleh. helt obesväradt till den klyftiga slutsats, att ?banklagstftningöns samband med den nuvarande sorgliga ställniogen torde derför vara påtaglig?. Ledigare kan man knappt äåstadkomma någon bevisning, men det är dere mot ganska troligt att jäst den nuvarande finansicl!a ställningen kommer att ådagalägga bankla. stiftningens ändamålsenlighet derigenom, att samtliga enskilda banker visa sig vara sparbanker i stort, d. v. s. ställen der tillfälligtvis ledigt penningkapital med all trygghet kan insättas. Det är denna bankernas vigtigaste funktion, som under de senare åren vunnit en ökad utveckling, hvars tillvaro man nu beklagar, förmenan-des, att om bankerna icke funnos, skullels de som nu insätta sina peoningar i ban-1 kerna lemna dem direkte till jordbrukarne. Denna gissomg eaknar allt stöd af sannolik-( het, ty det penningkapital som insättes hosl( bankerna, kan å viss bestämd dag disponeras, le hvilket endast undantagsvis vore händelsen g med penningkapital insatt hos enskild man.s Man har talat om inrättandet af jordbruks-l1 banker, och man trodd. att alllycksalighet1 stod att tinna, blott en bankinstitution kun-s de echålla en dylik benåmning. Man glöm: sg f r k t j at b mer att mer än två tredjedelar af de enskilda bankerna äro jordbruksbanker, så till vida, att de till större delen egas afl jordbrusare och att de flesta låntagare i dem äro jordbrukare. Berörde bankinrättgar äro således inrättningar, of hvilka landets jordbrukande befolkning företrädesvis hafva gagn, och den vänliga vinken att undanrödja de enskilda bankerna, skulle, om den följdes, hafva till sjelfklar påföljd, att den skulåsatte jordbrukarens ställning ytterligare förvärrades. : NORGE. OCblatan dat Äl ann nt EE RE