tiden öfverfor med snabbtåg. Hade anmälaren för sin del, och sannolikt flere med honom, med saknad uppgifvit hoppet att en gång i lugn få, med ledning afsädana tolkningar, som professor Spångbergs, återtaga Istudiet af den grekiska poesiens heroer, så är det med dess större glädje, ungefär som när man återfinner en såsom förlorad ansedd ssk, som han helsar den dyrbara gäfva åt den svenska litteraturen, som nu är i fråga. Ciceronerne i Pompeji brukade fordom — en vandalism för öfrigt, men det hör ej hit — öfverspola de antika målningarne med vatten, för att låta de gamla färgerna under några ögonblick stråla med sin fordna glans; ungefär så bar professor Spongbergs öfversättning låtit den tragiska sagan om Ajes Telamons son uppgå i ny förklaring för anmäla Under en upp: rörd och hotande tid är det oändligt vederqvickande att få fly undan till den eviga To, som om er forntideus stora andar. — För både den svenska vilterheiens skull och studiets af den grekiska i vårt land, i fordna lärjungars namn, vill anmälaren härmed ställa den bön till Sverges nu letfvande störste filolog, att han r nu isen är bruten, icke måtte längre fördröja utgifvandet af sina andra arbeten. R. Hildebrand, K. O. H., Svenska folket under Hednatiden, — Ethnografisk Afhandling. (Stockholm 1866.) Bland de flera vackra afhandlingar, som utkommo till detta ärs filosofie doktorsprombiion i Upsul onekligen den utmärktaste den af ulteten med, dess högsta vitsord hedrade, om hvilken vi nedanföre skola tala några ord. Med en lärdom, som förvånar hos en så ung man, som författaren — äfven om att han haft den stora lyckan att uppväxa under en lärd faders oegennyttiga och, som bildnin: gens Nistöria Ofta visat, genom sin ständiga tillgänglighet synnerligen fruktbärande ledning — och med en vetenskaplighet, som är öfver vårt beröm, har i denna afhandling behandlats ett af vår bistorias pertier, der man i lika hög grad lider brist på 1edare, som tillgång på lörledare, hvilka forskaren behötver all sin kritik för att kunna hälla sig från lifvet. Anmälaren vill härmed utan vidare förklara, att han ej kan recensera arbetet, emedan han icke ens befinner sig au niveau dermed; men han skrifver. ej delta för arkeologer till yrket; hvilka sannoikt både kos oss och hos våra grannfolk redan tagit kännedom om en så märklig företeelse, utan vill evdast genom en antydande. refereriu Am n påpeka det för vänner of svensk aforskning inom det större publikums Efter en inledande undersökning om äl dre behandlingar åf vår hednatids historia, kommer författaren till den öfvertygelsen, att man mäste uppgiiva alla förhoppningar om att ur skrifna källor kunna leda sig till någon verklig historisk insigt om vår forntid. Men det folk, som före midten af det nionde seklet uppträder med en beskickning infö en vosterländeke kejsarens tron, mäste dessförinnan ega en historia. Då de skrifna orna alltså måste, väl icke alldeles öfvergifvas, men tillerkännag en högst underordnad hemul, uppstår frågan efter andra källor. Fornsakerna och de olika dialek terna erbjuda sig som sådana. Afhandlingens andra kapitel utvecklar fornsakernas betydelse för ethnografien och historien. Inom Sverges jernåider kunna urskiljas två bestämdt skilda tidsskeden med olika utbredning och olika runskrift, svarande mot hvad de skrifna källorna antyda om svear och götar. På Gotland kan spåras en särskild befolkning, olik med det svenska fastlandets, dock i mycket påminnande om den ! äldre jernåldern, med omisskänlig anknytning till en (germansk) befolkning i det nuvarande Ryssland. Likheter mellan de äldre svenska och fornengelska fornsaksgrup perna uppvisas; slutsatser lyder på folkslägtskap. — Tredje käpitlet handlar om landets utseende närmast före bebyggelseiden. I söder hafva vi närmare och fjärmare slägtingar; vårt folk har århundraden genom verit det bildade Europas utpost i norr, hvaremot den yttersta norden icke vait af någon större belydelse för våra fäder. De naturligt begränsade områdena i Götaoch Svealand uppvisas: Hvad angår de örsta invandringarne, så kan hvarken stenter brönsfolket erhålla vågon historia; vi kunna ej ens med någon säkerhet bestänima leras nationalitet. Att jernåldern (jernildrarne) hänvisar på germansk nationalitet ir lika säkert, som att bronsåldern ej är af sötisk. — Fjerde kapitlet har till rubrik: Sermanerna. Då ett parti i den germanska örntiden ser så godt som en mönstertid, stt annat — romanskt — finner idel råhet leri, måste man, -med Guizot, flytta hela rågan in på det etnografiska området, der man befinner sig bättre fredad för godtyckets och partisinnets inverkningar. Deuppvilter, Guizot lemnar, hafvå emellertid icke nera färg än de äldsta, som förefinnas. Det lir den moderna språkvetenskapens sublima ipptäckter, som nu skola hjelpa oss fram: le förskaffa oss inblickar i det patriarkalika If vår stam i sin barndom förde på de restra sluttningarne af bergmassan mellan vestra och östra Asiens bögland (dotter, ankrit: duhitar, — mjölkerska 0. 8. v.) — Paciti Germania — en undransvärd förecelse gentemot hednaverldens oförmåga för ;frigt, ätt erfara intresse för andra folk — kildrar en tidsålder, som lemnat den pariarkaliska långt bakom sig. Spräkvetenkapen, som urskiljer 4 germaniska språksrupper, måste gifva norm för folkstammar: es gruppering. Den göliska utvandringen rån Östersjön anser författaren vara en likt, som måste utgå ur folkvandringarnes listoria. — I ieinte kapitlet har förfataren kommit till frägan om de tvenne med Gotlands: trenne) germanska folk-; tammarne i Sverge; Han delar icke denlr eyser-Munchska åsigten om nordens äldsta s etolkniogsförhållanden. Af de tre jern-v läratne i Sverge, fastlandets äldre och ngre samt Gotlands, tillhör den första göerna, den andra svearne, den tredje guarne. Alla tre stammarne äro med hvarndra beslägtade, men mellan svear och gö: ar är skilnaden större än mellan götar och it utar. Svearne, som ha samma fornsaker x om Norge, höra till den rätta nordiska tammen; deras språk intager en plats för ig vid sidan af de germanska. Af Georgel. sitephens stora runarbete — som, då an-v älaren skrifver detta, utgör vår vigtigasted itterära nyhet — väntar författeren mycket, land annat upplysande lemningar af götika språket: sjelf lemnar han ewt götiskt1l pråkprof, då han meddelar Istabystenens:? nskrift. En öfversigt af de svenska äldreernålders-fyndens spridning lemnas för att 5 ydliggöra göternas utbredning; år 500 ut-r ätter han som den ungefärliga tiden för gö1 ernas besegrande och sveaväldets grund-j! äggande. Olika mått för delning af jor-s len i Sveaoch Götaland skönjas klarligen. sedan författaren i sjette kapitlet afhendlat vearne (den märkvärdiga fornengelska BerL c J 1 i L 1 PR 4 Ur 3