RN aren anna kunde — kunde häfva antagit ens Rogers anbud, med en sådan half förlofning förut ingången. Hon rodnade när hon sade detta. Du glömmer huru jag afskyr mr Preston!4 sade Cyntia. Det var mera derför än af någon okuflig böjelse för Roger, som jag var glad att kunna ingå en ny förbindelse. Han ville ej kalla det förlofning, en jag ville göra det, ty derigenom tyckte jos att jag kände mig befriad från var Preton. Och jag är det ock — om jag bara hade de der brefven! Ack! om du kunde förmå honom att taga igen sina afskyvärda penningar och låta mig åter få mina bref! Så kunde vi glömma alltsammans och han kunde gifta sig med någon annan, och jag kunde gifta mig med Roger och ingen skulle veta mera för det. Det var ändå bara hvad man kallar en ungdomsdärskap. Och säg mr Preston att om han visar mina bref till din far eller till någon annan, så reser jag från Hollingford och kommer aldrig tillbaka —6 Belastad med en hel mängd dylika helsningar och budskap, som hon väl visste att hon ej kunde framföra, ledsen öfver att hafva åtagit sig denna sak, ledsen öfver Cyntias sätt att tala om sin förbindelse med Roger, nedtryckt af blygsel öfver sitt deltagande i ett uppförande beräknadt att föra alla andra bakom ljuset, mera intagen af medlidande för Cyntias bedröfvelse och olycka än i stånd. att hälla af henne såsom hon önskade, men dock besluten att trotsa allt och om möjligt utföra hvad hon ämnat, begaf sig Molly på väg till den enstaka mötesplatsen. Det var en mulen, blåsig dag, vinden skakade de stora trädens nära bladlösa kronor och hven mellan grenarne. Det föreföll Molly nästan hemskt i den stora ödsliga al