sentliga vore ju att få idgerna utbredda likgodt under hvilken språkform. Kanslirådet Höst anmärkte, att visserliger förr mycket lånbiblioteksromaner blifvi öfversatta från danskan, men att det nu an såges mindre hedrande att förlägga dylike öfversättningar. Redaktör Sohlman trodde icke att medelst dylika romaner, miserabelt öfversatta, något synnerligen fruktbart utbyte at ider kunde ega rum. Redaktör Hedlund trodde dock, att dylika arbeten, om än underhaltiga, kunde ha någon betydelse för den stora massans bildning och för att utbreda ömsesidig kännedom om tänkesätt och förhållanden i de tre länderna. Redaktör Ploug ansåg det icke vara praktiskt att för ögonblicket fordra mer än hvad de i Danmark och Norge antagna lagarne lemna. Lektor Blomstrand yttrade sig om de ifrågavarande öfversättningarnes olämplighet och skadlighet för utvecklingen af ett mer intensivt litterärt lif i norden. Häradshöfding Hultgren yttade några tvifvelsmål rörande den litterära eganderättens befogenhet. Sedan ytterligare några repliker blifvit vexlade mellan flera af de förstnämnda talarne, beslöt sektionen enhälligt att uttala den önskan, att en lag liknande den danska och norska måtte antagas i Sverge. Medicinalrådet Berg uppläste derefter betänkande från komitta med afseende på likormighet i de statistiska redogörelserna, hvilket betänkande af sektionen adopterades. Komiten för frågorna 3—6, rörande närmande i rättskrifning, kongress af nordiska språkoch historieforskare m.m , ufcaf derpå sitt betänkande, som gick maning till praktiska ir seende skulle riktas till v i pordiska språket och hi to universiteter. Efter en kassicn, hvari deltogo major v. Kramer, iledin, dr Rosenberg, hr Hedlund ech er Steenstrup, blef detia betänkande godköndt. Pelslörarne a vid Nordens