skulle uppfostras till frihet, finge man ick göra sjelfverksamheten öfverflödig, och bord alltså lärarens förberedande handledning icke gå ut på att för lärjungen undanrödj: svårigheteina, utan blott att anvisa utvä garne att öfvervinna dem. Dernäst föredrogs den 2:dra frågan: Anses det lämpligt och önskvärdt, att frun timmer kunde få anställning såsom lärarinnoi vid de allmänna läroverken, ej blott, såsom hit tills någon gång skett, i teckning, utan äfven : andra läroämnen? Det syntes ett ögonblick såsom om inger skulle vilja beröra detta grannlaga ämne. då slutligen tystoaden bröts af lektor Staaf, som förklarade, att ehuru han befarade att flertalet bland de närvarande skulle vara benägna att med nej besvara den framställda frågan, tvekade han ej att uttala den öfvertygelse han hyste, att läroverken skulle vinna på om de för sina lägre afdelningar tillgodogjorde sig den klarhet i framställningen, den förmåga att handleda och den kärlek till det uppväxande slägtet, som förefunnes hos qvinnan i så hög gred, och i vida högre grad än hos manacu. Då fråg i allmänna och då gan om qvinanans anstiö värf nyligen förevarit vid riksdi derunder särskildt blifvit salt a hennes användning äfven säösom lärarinna vid våra skolor, fann talaren sig icke böra lemna detta tillfälle obegegnadt att förklara, att han, på grund af nyss antydda skäl och med anledning deraf att hav, som haft tillfälle att åhöra undervisningen såväl vid seminarium för bildande af lärarinnor som i hufvudstadens folkskolor, funnit undervisningen meddelas af qvinnor på ett så utmärkt sätt, att han ansåg de manliga lä rarae hafva mycket att af dem inhemta, ansåg lämpligt och önskvärdt, att qvinnor kunde få anställning såsom lärarinnor i elementarläroverkets lägre afdelningar. Talaren hyste det hopp att denna fråga skulle en annan gång vinna mer uppmärksamhet äa måhända nv blefve händelsen, och detta så myck4 netlre som under den mwvärvarande riden klagan fördes, att manliga !irerckrafter började tryta, Tvärtemot den förmodan som lektor Staaff hade uttryckt, och hvilken säkert delades af många utom lärarekären ståend., hördes en stor del af församlingen ljudligt instämma i br Staaffs yttrande, en företeelse, som vi anteckna såsom ett rätt märkligt tidens tecken, hvilket helt säkert icke skall af. regeringen lemnas obeaktadt, då hon kommer att taga denna vigliga fråga i öfvervägande med anledning af ständernas skrifvelse i ämnet. General Ilazelius delade hr Staaffs åsigter, anseende han äfven klokheten bjuda, att, i likhet med hr Stasff, icke på frågan lemna ett obetingadt svar, utan inskränka bejakandet till hvad som rörde skolans lägre afdelningar, der talaren ansåg qvinliga lärare kunna uträtta mycket godt, helst genom den dem egendomliga förmågan att upprätthålla disciplinen bland mindre gossar. Kyrkoherden Ekdahl ansåg frågan princi pielt ej kunna besvaras med annat än ja, ty det vore rättvist och billigt att allt finge gälla hvad det kan, och man hade dessutom redan en erfarenhet att stödja sig vid, men tal. trodde dock, att man fill en början borde bereda tillfälle för fruntimmer att förvärfva de för lärarekellets utöfning erforderliga insigter. Frågan vore alltså en framtidsfråga. i Lektor Blomstrand uttalade sig emot all principiel skilnad, vare sig på högre eller lägre stadier. Man uppfyllde sitt kall ej eåsom man celler såsom qvinna, uten såsom menniska, Magister Schiäck fästade uppmärksamheten på, att fråga här icke vore om qvinliga lärares lämplighet för högre eller lägre afdelningar, hvarom olika tankar kunde förefinnas, utan om deras lämplighet att undervisa i hvad ämne som helst, och derpå måste man svara ett obetingadt ja. Rektor Anjou var den ende talare som tycktes vilja gifva ett afvöjande svar på frågan. Han bestred icke egentligen hvad föregående talare anfört, men han fann i den omständigheten, att det ej blifvit visadt att qvinliga lärares anställning var ovilkorligen behöfligt, skäl att icke bejaka frågan. I hans tanka skulle man först mrätta elementarskolor för flickor. Sedan qvinliga lärare der. visat prof på sin förmåga och sedan det visat sig att öfverflöd på qvinliga lärarekrafter förefunnes, borde det ifrågakomma att anställa dem vid elementarläroverken för gossar. Rektor MWiden ville svara ja med den af hr Staaff antydda inskränkning, men ansåg att blott ogiiva fruntimmer skulle sösvm lärarinnor användas, och att de, när de gifta sig, skulle träda tillbaka från sin offentliga verksamhet, I detta yttrande, som afslöt öfverläggningen, hördes några talare iustämma. Någon resolution ifrågasattes ej i denna punkt lika litet som i några af de andra under detta sammanträde behandlade. Man öfvergick härefter till de irågor, som angingo disciplinen i skolorna och behandlade i sammanhang dermed äfven frågan om öfveransträngning, det samband som klagomälen deröfver kunde haiva med en smygande osedlighet bland ungdomen, samt sättet att förebygga denna osedlighet. General Hazelius, som öppnade öfverläggningen, klandrade skarpt nu gällande skolstadgas disciplinarstadganden. Han ville ej borttaga agan ur skolan, men han ville att den skulle ordentligen ådömas, hvarig vore skyddad mot öfv Generalen påpekade gyrnsamma resultaier som vunnits genom vu ulemenlarskolans discipl parmelod, som helt och hället utesluter kroppsaga, utom för dem, som nedflyttas i strykklass, för hvilket dock respekten är så slor, alt någon aga knappast äågonsin behöfver komma. Kyrkoherden Ekdahl och magister Hedhwd yttrade sig i samma riktning, den förre påpekande huru groft rättigheten natt utdela skolaga stundom missbrukas, den sednare isynnerhet framhållande den reed kroppsegan förbundna olägenhet, att cn vidl. dess utdelning begången orättvisa ej kan godtgöras, medan detta lätteligen kan ske ifall en orättvisa blifvit begången vid be-l Af mA. Tas