———x-——— -—.Ä—Å.9—H2A Men hvem kredensade för oss pokalen? Hvem fyllde den med hoppets feberglöd, OT ag skönast åt oss högtidssalen, Och till en dans på rosor först oss bjöd, Hvem gaf oss mod och kraft att spänna bälte Med störaren af lifvets fröjd och ro, Hvem hviskade så ljuft: — att dö som hjelte, Det är att lefva, värdt en — qvinnas tro? Ja, svaren bröder, var det icke qvinnan, Som för oss unga stod som ideal, Af lifvet da ochredan. dessförinnan Fast länkad hop med hjertats ömma qval; Men hennes sändning kunde ingen ana, Beundrande det sköna blott som skönt, Ack, ordet engel, slösadt med af vana, Som himmelsk sanning sedan först vi rönt. Der all vår konst, vår skarpblick var förlorad, Der döden hånlog åt vår bräckta lans, Hur blef vår kratt ej lifvad och förstorad I hast vid qvinnoögats himlaglans. Hvem lärde oss att tålamodets Seger. Den lilla droppans, holkande en häll, Dock är den skönaste, som jorden eger, Och ensam värd en krans af immortell? Att vinna lagrar, eldad, jagad, sporrad Af hopens jubelröp, ack, hvad är det? Mot qvinnans mod, att sitta genomborrad Af tusen qval, om hvilka hon blott vet, Och likväl le igenom dolda tårar, Och tröstiös-sjell åt andra skänka tröst, Och trolla fram vid grafven hoppets vårar ; Slikt kallas snod uti ett qvinnobröst. E För fem och tjugo år sen hofs min sti ! Som nu — ack, alltför svag — för Va pris. Men känslan nu som då jag ej kan hämmar Och hvarje fågel sjunger på sitt vis, id Välsignelse alltså, du ädla qvinna! Du vittnesbörd om menskans gudastam ! Nu, tömmen glasen, bröder! — Vår värdinna Till nordens qvinnor bäre skålen fram! Hvarefter prof. Malmsten, med tillämp. ning häraf särskildt på festens värdinna, föreslog doktorinnan Cassels skål, som töm. des under afsjuvgande af Kristallen den fina?. Härefter lemnade värden ordet fritt, då allahanda skålar, af både skämtsamt och allvarligt innehåll, föreslogos; deribland a