1 allmänhet, och uttalades den öfvertygelse att det folk, som i detta afseende ging framför de andra och åstadkomme en har moniskt utvecklad allmänbildning, skull komma att taga försteget för dem, son bygga uppfostran på blotta minneslexor Slutligen fästades uppmärksamheten på vig ten f undervisning i deklamation, och hemställdes, att mötet måtte besluta et nttalande i den antydda riktningen. Mötet öfvergick derefter till behandling af den 1:sta bland de allmänna frågorna, sö lydande: Hvarigenom kan den blifvande läraren an. ses bäst förberedas för sitt kall, genom fack studier eller genom ett bemödande att förvärfva dels en klar och säker insigt om skolans mål, dels skicklighet i undervisningens handläggande? — Hvilkendera sidan af lärarens bildning är för närvarande jemförelsevis försummad? Månne icke den sednare eller de egentligen pedagogiska förstudierna? — Har man måhända häruti eller uti en ensidig fackbildning att söka en af de förnämsta orsakerna till den nu allmänt öfverklagade bristen på fullt lämpliga och skickliga lärare för skolans behof? — Kan det nu anbefalld profåret anses innebära tillräcklig säkerhet fö afbjelpande af de brister, som vidlåda lärarebildningen? Eller, om så icke är, hvilka ytterligare medel skulle kraftigast verka för uppmnående af det åsyftade vigtiga ändamålet ? Öfverläggningen härom, som upptog hela den återstående delen af sammankomsten, öppnades af professor Ribbing, som, stående utom elementarlärarnes krets, ville gifva tillkänna hvad folket tänkte i det omhandlade ämnet. Tal. befarade att frågans uppställning, genom hvilkeu fackstudier ä eua sidan och insigter om skolans mål och unIdervisningsskicklighet ä den andra uppställdes såsom motsatser, kunde leda hn förderfliga resultater, enär derigenom liksom antyddes att det ena eller andra skulle kunna saknas, medan dock i sjelfva verket ingendera delen finge saknas. Frågade man åter hvilket som vore minstskadligt, antingen det ena eller andra förefunnes i mindre grad, så svarade tal. ait det vore till mindre skada om läraren i början saknade uppöfvad skicklighet i undervisningens handhafvande än om han saknade fackstudier. I fråga om ?bristen på skickliga och lämpliga lärare? ville tal. tillkännagifva, att han ej hört omtalas en sådan brist; men vore dock icke allt såsom sig borde, så läge orsaken i otillräckliga löneförmåner, som hindrade läraren att i början odeladt egna sig åt sitt kall och vid mer framskriden ålder tvunge honom att qvarstå äfven sedan han blifvit utsliten. Redan domprosten Sonden, som dernäst uppträdde, visade attfrågan ingalunda hade, såsom professor Ribbing velat vända saken, uppställt besittningen al kunskaper i allmänhet såsom någon motsats till pedagogisk skicklighet, utan egentligen velat fästa uppmärksamheten derpå, att goda fackstudier icke danade en skicklig lärare, hvartill fordrades insigter i konsten att undervisa, för hvars inhemtande för närvarande icke nägra anstalter blifvit hos oss vidtagne. — Rektor Rabe betonade ännu mer, att frågan naturligtvis utginge från antagandet att läraren skall ega vetenskaplig bildning af allmän natur, men velat erinra, att pedagogiska förstudier för aft tillgodogöra detta vetande för ungdomens bildning, som utgör undervisningens mål, hos 0ss blifvit försummade, och att de ingalunda ersättas cerigenom att läraren fördjupar sig i fackstudier, hvilka, i stället att vidga hans insigt om skolans mål, ofta ha enmotsatt verkan. Flere följande talare, såsom general Ilagelis, lektorerna Göranson, Widen, Törneblad och Elmblad, magister Hedlund och professor Linder fästade uppmärksamheten derpå, att lärareyrket, likaväl som alla andra yrken, fordrade specialstudier och praktisk öfning, för att kunna med framgång utöfvas, ty lika litet som man vore t. ex. en skicklig läkare derför att man egde god allmän bildning, lika litet vore man endast derigenom en skicklig lärare. De af dessa talare, som äro lärare, erkände öppet, att de vid början af sin bana med bedröfvelse känt bristen på en för deras kall särskildt afsedd för-bildning, och magister Hedlund beklagade att så, som det nu är stäldt, folkets söner skola tjena till experimentalfält för de unga lärare, som försöka att på egen hand trefva sig fram till kunskapen om lämpliga undervisningsmetoder. Denne talare: uttryckte sin glädje att så många ensedde lärare nu erkände det bedröfliga i detia förhållande, på samma gång som han. beklagade, att de funnos, som ännu påstodo, att pedagogik icke är någon vetenskap, utan. tyskeri. Å andra sidan instämde lektor Blomstrand, rektor Alander, lektor Elowsson och adjunkten Frigell hufvudsakligen med professor Ribbing. Insigterna voro i deras tanka hufvudsak, och de befarade att särskilda åtgärder för pedagogiska studier skulle öka bristen på lärare på samma gång som behofvet af sådana ökades. De egna läroåren voro de förnämsta profåren för utbildningen till lärare och för öfrigt rönte den unge läraren nog inflytande af andan inom det lä roverk vid hvilket han inträdde. Man hade i Tyskland, derifrån iden om lärareseminarier kommit, börjat hysa tvifvel om deras lämplighet. Mot dessa åsigter ställde biskop Schaumann den i Finland vunna erfarenheten, om hvil ken han meddelade värderika upplysningar. Man hade sedan någon tid vid universitetet i Helsingfors en profession i pedagogik samt en normalskola, stående under pedagogieprofessorns ledning, och hvilken numera måste genomgäås af hvar och en som vill egna sig åt lärarekallet. Dessa anstalter för lärarebildningen hade redan burit de mest välsignelserika frukter. Vid en nyligen inom sitt stift företagen inspektion af samtliga skolor hade biskopen, ehuru han erkände den skicklighet och det nit, som förefunnos hos. lärsrekåren i allmänhet, dock sett en märkbar skilnad mellan de äldre och de yngre, som kommit i åtnjutande af den ofvan antydda pedagogiska bildningen, något som äfven af de äldre lärarne sjelfva villigt erkändes, enligt hvad talaren hört af deras egen mun. Någon lärarebrist hade icke helHer derigenom uppstått. Antalet lärarekandidater hade icke minskats utan ökats, hvilmr unra en fölid af det ökade intresse. som