Carl lilla fant sig mycket nöjd att vistas Wexiö. Under ferierna hemma roade Ca sig med sina syskon, kände vid minsta de ras sjukdom på deras puls, gjorde sig 8 trä åderjern, likasom skulle han dem åder låta. Stundom uppsökte han örter alt sin systrar dermed kurera. Rektor, god vä med då lektor och medicus provincialis Roth man, talar för honom om lilla Carls lus för botaniken, hvilken kallar Carl till sig taget höbom i sin trädgård, fattar otrolig tycke för pojken och gifver hoaom frihe slädse gå i trädgården, der flera slogs örte funnos. Carl gör förbehåll hos assesso Rothman och rektor Lannerus u t de icke skulle yttra havs lust för föräldrarne, hvilk: aldrig kunde föreställa sig annzt, än att ha sku!le hli teolog; icke besinnande att dera: egen åtgärd lagt grunden hos hovom til lusien för botaniken. Carl gick i skolan lägandes sina lexor, ej för annat än blot sken och att slippa hugg, samt se sina kam rater gå ifrån sig i klasserna. En af de största svårigheter blef för Carl att vågs upptäcka sitt utvalda vite genus för föräl drarna. För modren vågade han det plat intet. : Äntligen inträffade ett behagligt till fälle för honom. Några goda vänner kom. mo till Stenbrohult. Fadren tager dem med sig i trädgården, der de sätta sig kring et! litet bord, på dertill gjorda säten, att talas vid, under det några gles öl utdruckos. Under diskuterandet säger far: Ja, det sker alltid: det man har lust för, det har man lycka till!? Carl, som alltid var med när någon gick i trädgården, tager dessa orden ad notam. När herrskapet var bortrest och fadren gick till omtalte bord, går Carl äfven till konom, frågande om det egde grund, som kära far sade när herrskopet var här? Far som alltid var af gle i sam, frågade hvad det. vore Carl ville ha positivt svar. fadrens ord. Far svarar att det alldeles hade sin riktighet, så vida lusten faller på det som godt är, lade han till. Derpå säger Carl: Ja, min far, så bed mig då aldrig om att bli prest; ty det har jag slätt ingen lust för.? — Aj! detta var ett dun derslag för en far, som alliid hyst så stor kärlek för sin Carl. Han förmådde näppeligen tala; men ändtligen häpen och bestört. frågar han, hvad han då ville bli. Jol? säger Carl, jag vill slå mig till medicin och botaniken.? Far svarar: ?Du vet dina föräldrars fattiga vilkor ochatt det studiom du vill utvälja är mycket kostsaret.? Carl tager far på orden och säger: Ega de or den grund, som min far sagt, så förser väl Gud offret; får jog så lycka, som jag har lust, så fattas ej ulvägar för mig.? Far svarar med tåriulla ögon och bedröfvadt sinne: ?Så gifve dig Gud lycka! Jag skall ej tvinga dig till det du ej har lust.? Då far ser efter Carls böcker, så voro de förvandlade från teologiska till medicinska och botaniska. Far vågade ej på ett år upptäcka för sin egen så kära hustru, att Carl var medicus; ty det hade oroat heone mer (om det mer kunnat oroa henne), än om han cbangerat religionen. Mor iår detta omsider med grämnelse veta; hade när fåd slag. Hennes enda tröst var, att hon hade ändå en son Samuel, men den borde man akta för trädgården. Emellertid tyckte mor, att det var svårt att tillreda mat äck åt Carl, som skulle åter till; Wexiö; men trösten af Samuel, som aldrig fick gå i trädgården, gjorde sorgen för Carl lindrigare. Under vistandet på gymnasium var Carl föga af docentibus afhällen, men af assessor Rothman dess mera. När han till 1727 hade freqventerat gymnasium, affärdades hon till Lunds akademi?), der han förmodade att professorn och domprosten Bonde-Humerus efter löfte skulle befordra honom; ty Humerus var styfson till hr Carl Tiliander, min fars morbror, hvilken uppfödt 12 styfbarn i Lekaryd, bland hvilka Humerus var en. När Carl Linneus kom inemot stadsporten i Lund, ringdes med alla klockorna och då han frågade, för hvilken ringdes, svarades: iför professor Humerus!? Här var då ett bevis för upga Linneus, att det ej är godt trösta på menniskor, de äro en bräcklig rörstef. Han blef dock snart af professorn och arkiatern Kilian Stobeeus för sin färdighet i botaniken herbergad m. m. Han fann dock ut botaniken ej var så i flor uti Lund, som han äåstundade. Han begaf sig derföre 1728 hem och på tillrådande af assessor Rothman strax till Upsala. Jag bör här rämna hvad jag i hast förbigått. a 1724 till 1727 var hane syssla, då han vistade uma i Stenbrohutt, om dagen utt läsa o sekter. Örterua islede han ker, tktref vågra nota vid dem, Iosekteroa lade han i ett litet skåp på nålar. I en kista hade han stenar. Mor var dock glud att han med flit använde tiden på dygd och ej på hvad laetbart var. Fadren befordrade hos henne den tenken. Dels Carls nog hastiga sinne, dels ock att ej hindra honom från sitt studium, befriade hogöom från vide visningen för brodren Samuel. Då han föga öfver ett år bivistat Upsala akademi, blef honom uppdreget att vara vikarierande i botanik för professorn och arkiatern Olof Rudbeck. Detta gjorde att han använde båda dagar och nätter på arbetel uti det studium han hade lust för, hvilket gaf honom både föda och heder. Nu om-. bytte salig mors förut nästan kallnade sinne. Hon såg sin son vikarierande professor så ung. Hon var förut i den tankan, att han ej kunde bli annat än en fältskär; och i det stället försporde hon honom läsa för en professor. då hän ej var stort mer än tu års student. Detta var nästan ohördt. År 1732 blir honom e.bjudet att resa åt Lappmarken. Han tager sina föräldrar till råds. Modren atrådde, fruktande att en så äfventyrlig resa skulle göra dess nyss erhållna glädje och hopp kort. Hon skrifver till hopom, jemte flera bevekande skäl, denna klausul: Uti ditt land du blif och bo; Der bruka dhg i en rätt tro! Der skall dig Gud väl föda.? Men fadren ställde det till Carls eget godtfinnande. ?Du har ej mera än ett lif attl( sörja för, skref han; ?finner du det blifva till din framtida befordran, så anropa Gudli om hjelp! Han är allestädes, äfven i dels vildaste fjellar. Förtrösta på Honom! Mina l: böner till Gud skola följa dig? m. m. i 1732 om vintern besökte Linneus sinalt kära föräldrar, eller rättare: han kom hem l1 6 1 q I julafton, under det att föräldrarne läste till bords. Ack, med hvad glädje blet han icke då emoltagen! — Hen talade om sin öfverståndna Lappska resa och huru många äfventyr han genomgått. Hans uppresa var för både honom och föräldrarne så mycket sensiblare, som han yttrade sig aldrig mer få se sin sjukliga och hulda mo-l(t AN AA at ne RR AS RAT