Hr Blair Mean kunde väl fräga hvad det är för en a som understundom ansiätter äfven folkliga regeringar. Knappast ha åe utfört en handling, värd minnet och tackszmheten, förrän de lå ; ja derpå så beskaffade att den a andra fi första nära nog löper faran att helt och hållet fördunklas. Det är som om de kände. sig besväradeaf sina egna dagrar och derföre sökte skuggornas gömslen. Den salarierade pressen, hur: man än sminkar den, är, liksom den konskriberade armån, ett stycke ur det absoluta konungadömet och passar följaktligen icke in i våra statsrättsliga förhållanden och ännu mindre i vårt folklynne. Vi ha, Gud vare lof, ännu qvar några dygder, som icke låta prutmed sig. ET Hierta och andra talare ha redan utvisat den obehagliga ställning regeringen genom en sådan press skulle iråka. Våra ministrar skulle i sanning få mycket avt göra. men allt vil föga gagn för deras egentliga kall. Icke nog med att de inom kamrarne rp åste besvara al!a interpellationer, de skulle nu dertill nödgas besvara tidningsartiklar i alla riktningar. Departementerna skulle bli tidningsbyråer, och deras embetsmän, de skrifkunnige, d. v. s. de bäste, bli medarbetare i en salarierad press, som icke lemnade mycken tid öfrig för embetsgöromålen. Hr Wern tror att regeringen icke behöfde inlåta sig i polemiken, men det är ju denna hela saken gäller. Hr Henschen, som försvarar den kongl. propositionen, erkänner också ganska öppet, att regeringen behöfver en tidning, der hon kan anföra sina skäl, såsom det heter. Men de der skälen skola väcka motskäl, och dermed är gärdet uppgifvet, bataljen i full gång. Hela den oberoende pressen skall kasta