er L 10 HB 403 DF JR UW Ko IN. Borgareståndet. Debatten om Posttidnings-anslaget. Hr Wzcern ville gerna medgifva föreliggande förslags olämplighet, såvida man antoge rege. ringens mening vara den att erhålla ett polemi serande tidningsblad. Till en sådan åsigt borde man dock icke komma hvarken gerom läsningen af den kongl. propositionen, statsrådsprotokollet eller utskottets förslag; och tal. beklagade att regeringen så knapphändigt utvecklat motiverna för sitt förslag, att hon kunnat gifva anledning till en sådan misstydning af sin afsigt. Hela den storm af ovilja mot förlaget, som urladdat sig såväl i större som mindre tidningar, hade säkerligen sitt ursprung från den krassaste egoism, ett lyte, som det väl ej vore skäl att konservera. I Dessutom skulle genom det ifrågasatta arrangeI mentet med Posttidningen öfriga tidningarlångt ifrån att göra någon dem ringaste förlust eller lida någon skada, tvärtom vinna många fördelar, i det flera diskussionsämnen blefve för dem tillgängliga samt ett vidsträcktare fält för deras skriftställeri öppnades. Att riksdagsförhandlingarne vu alltför ofullständigt genom tidningarne återgåfvos, torde ingen kunna med skäl bestrida. Detta missförhållande borde man dock ingalunda lägga tidningarne till last; ty dels af rent mekaniska hinder, nemligen referenternas olämpliga platser inom riksstånden och dels af den omständigheten, att referenterna lika litet kunde vara i tillfälle att före alla de sär kilda frågornas hehandling om desamma taga en fullständig kännedom, som de rimligtvis kunna förutsättas cm desamma ega den grundliga insigt. som för deras fullständiga behandling vore nödvändig. Den föreslagna utg fningen af en särskild riksdagstidning hade cet emot sig, att densamma bletve alltför torr och långtrådig. Hr Hiertas ordande om de swidiga åsigterna mellan regenten och dennes rådgifvare samt emellan dessa sistnämnda sinsemellan, förtjenade ej särdeles stort afseende; ty skulle dytika befarade misshälligheter uppstå, så hade ju konungen rätt att aflägsna de rådgi vare, hvilka han för godt funne, som ock dessa att från sina platser afgå. Hafva de ej konungens förtroende?, yttrade talaren, så m de gå sin väg.? Talaren ansåg sig nu icke böra yrka vare sig bifall eller afslag till nu föreligsande förslag, emedan talaren vore öfvertygad derom, att behofvet af en anordning i nu föreliggande syftning efter hand skulle komma att göra sig alltmera kännbart och inom en ej alltKe aflägsen framtid af representationen sjelf föreslås. Hr Björek, Efter att hafva redogjort för frågans behandling inom utskottet. ötvergick tal. till granskning af föremålet för diskussionen och sade sig icke kunna gilla hrr Hiertas och Weerns åsigter angående den omtalade tidningspolemiken. Ansecnde regeringen hka väl som enskilda per soner vara skyldig att uppgifva skäl för sitt görande och låtande, funne tal. ingenting för regeringen ovärdigt eller nedsättande ligga deri, att densamma upptoge till besvarande och vederläggning de anmärkningar, som mot dess åtgärder möjligen kunde göras. Tal. sökte vederlägga hr Hiertas yttranden rörarde tidningspressen och regeringshandlingarne under konungarne Carl Johans och Oscars regering samt yttrade sin åsigt vara för bifall till nu föreliggande förslag; men som detsamma redan blifvit förkastadt fios ridderskapet och adeln, som ansåges representera den konservativa; och hos bondeståndet, representerande den större allmänhetens medling, vore detta ett så märkbart bevis derpå, att tiden för genomförandet af nu föreliggande förslag ej ännu vore inne, att borgareståndet gjorde klokare i att nu låta detsamma falla, än att genom sitt bifall bringa frågans afgörande till förstärkt utskott; och vore tal., 1 likhet med hr Wzcern, förvissad att förslaget snart ånyo kommer att väckas och vinna lyckligare utgång än nu blifvit detsamma förunnad. Hr Pettersson fann sig ej behöfva vara mångordig, då han funnit sina åsigter i frågan delade af flera framstående medlemmar, och han hade tillfredsställelsen att återfinna sina egna, vid remissen fällda, ord i utskottets betänkande. Fördelarne af föreliggande förslag vore så i ögonen fallande och dess antagande så af nödvändigheten förestafvadt, att något långvarigt ordande om detsamma alldeles icke påkallades; och slutade tal. med att varmt bifalla utskottets hemstälian. Hr Ljungberg visade att förslaget hvarken var nödvändigt eller nyttigt, samt att från moralisk synpunkt liksom trän politi-.k och finansiel mötte stora betänkligheter mot dess antagande. I afseende på den praktiska verkställigheten mötte dessutom stora betänkligheter. Om utgifvaren af Posttidningen skulle redigera dess politiska afdelning, måste han så införlitvas med det rådande regeringssystemet, att han blefve ett slags ministeriel förtroendeman, som vid hvarje systemförändripg måste antingen ombyta natur eller aflägsnas. Skulle åter ministrarne sjelfva förtäkta sina åsigter, så måste de tillsättas ned hutvudsakligt afseende på deras skriftställareförmåga; och den tid de kunde använda för sina egentliga. göromål blefve temligen inskränkt. Sannolikt nödgades de bland sina tjenstemön i expeditionerna söka sina försvarare ; men det torde, åtminstone till en början, icke blifva lätt att bland dessa finna nog skicklige män härtill: och om sådane efterhand uppstode hade man likväl derunder gifvit ökad näring åt det lycksökeri, som redan nu af kända orsaker så ymnigt frodas i våra embetsverk. Det vore fara värdt att en ung man hädanefter skulle anse vägen till lycka gå genom Posttidningen. Hr Bergman. Hr Henschens uppmaning, att borgareståndet borde noga skärskåda och begrunda nu förebggande förslag, innan ståndet för sin del lemnade sitt votum, skulle tal., hvad på honom ankom, söka att i möjligaste mån uppfylla. Alltifrån den stund tal. hörde den k. propositionen hade densamma förekommit tal. högst anmärkningsvärd och dess antagande betänkligt; och då tal. nu komme att rösta för afslag å förslaget, skedde detta både på grundd af öfvertygelse, och med den försynthet, som tillkomme den i statssaker föga förtarne. Skälen till detta afslag vore tvenne, nemligen: det