sylt, den dagen då doktor Nicholls var här — kokerskan begärde det just då jag skulle gå ut — det var visst icke för mitt nöjes skull, ty jag var så rädd att fläcka mina nya handskar — det var bara för att du skulle 1å en god middag. Här tycktes hon ämna börja gråta igen, men doktorn gjorde ett tecken att hon skulle fortfara och sade: Godt! Du hörde förmodligen hvad som sades? . Icke mycket4, sade hon ifrigt, nästan glad att sälunda blifva hjelpt med sin tvurgna bekännelse, bara ett par ord. eGodt! Hvad hörde du?4 tJo, du sade någonting och så svarade doktor Nicholls: Om han har en aneurism i stora pulsådern så äro hans dagar räknade. 5å. Hvad mera? COch så sade du: Jag önskar till Gud att jag misstagit mig, men efter min tanka äro symp:omerna blott al!tför tydliga. tcHur kan du veta att vi talade just om Osborne Hamley?4 sade hav, kanske i tanka att missleda henne. Men gä snart hon hörde att han nedsteg i bennes egen sfer af undflykter och intriger, fattade hon mod och sade i helt annan ton än förut: c Åh, det visste jag. Jag hade hört er båda nämna hans namn innan jag började lyssna. Du erkänner således att du lyssnade ? Ja-ad, svarade hon tvekande. 4Och huru kan du precist komma ihåg det vetenskapliga namnet för den sjukdom vi talade om? Derföre att jag gick — men bli icke ond nu — jag kan versligen ej finna att det var något ondt deri. uSeså, bed mig icke att ej blifva ond. Du gick —? Ta i ditt arbetsrum och såg efter i en läkarbok, tills jog fann namnet. Hvarföre skulle jag ej kunna lå göra det? Mr Gibson svarade ej — såg ej ens på henne. Han var mycket blek; läpparne