els domare kunde befalla solen stå stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal; jordenes salt? har förlorat sin sälta... Vid sådant förhållande är det egnadt att väcka någon förvåning att pres eståndet framhärdar i sitt beslut om salttullens fortfarande, hvarigenom denna fråga, i hvilken borgarståndet visat sig medgörligt, kommer att dragas under förstärkt bevillningsutskott. A propos om patenter, så har en norrman i dessa dagar tagit patent på en såkallad trädutrotare. Vi inse ej hvilken fö.del patentinnehafvaren i vårt land skall kunna draga af sin uppfinning; som bekant är man hos vuss sedan länge så hemma i konsten att utrota träd, ait någon ny uppfinning för tillvägagåendet dervid icke tyckes vara behöflig. Här kan kongl. kommerskollegium med fullaste skäl säga att det meddelade patentet icke må anses gifva ågon öfveriygande visshet derom, att den ifrågavarande uppfinningen är ny; att den kan med fördel användas har deremot åtskilliga väldiga patroners exempel nogsamt isat. Inno di guerra är namnet på en på konung Victor Emanuels befallning komponerad ny italiensk krigssång, vid hvars toner Venetien skall befrias; hvarje italiensk musikkår har erhållit sitt exemplar af partituret, hvarje bataljon texten, och snart skall den nya marseljäsen ljuda öfver hela landet, säga de italienska tidningarne. Sjung så går det, säger ordspråket. Dessa marseljäser taga emellertid i anspråk stora både vokala och instrumentala resurser. Föratt kunna rätt uppfatta den gamla, menar en fransk författare, skall man höra den sjungas af hundratusen röster, midt i Europa, med kanoner till orkester, bataljoner till korister och en Bonaparte till sånganförare. Då uppfylles man af fasa om man är kung, af förtroende om man är folk. Då förstär man allmakten och trollkraften i ueuna såg. Män förstår den republikanska generalen som skref till direktorium: Jag har vunnit bataljen, marseljäsen förde komMmandot jemte mig.? Man förstår denne andre som :begärde ?en förstärkning af tusen man eller en upplaga af marseljäsen?; denne andre slutligen som sade: ?Utan marseljäsen slåss jag alltid en mot två, med marseljäsen en mot fyra.? å, min sköna dam, hi har naturligtvis varit och sett den beryktade Familjen Benoi. ton och skyndat att sätta i utöfning de moraliska lärdomar nämnde qvicka lustspel framhåller. Aldrig har en satir skyndsammare visat sin frukt i de dåliga sedernas förbättrande än den ifrågavarande. Pjesen går, som ni vet, ut på att bestraffa fruntimrens lyx och öfverdåd, förnämligast i klädsel. Första aftonen pjesen gals på dramatiska teatern var den qvinliga delen af publiken på parketten och första raden, som den alltid brukat vara, på bästa sätt utstyrd, strålande i glansen at de rikaste och elegantaste toiletter, axlarne smakfullt draperade i dyrbara kaschmirsoch sidenkappor, yfviga chevelyrer, chignonger stora som skatbon, garnityrer af blommor, guld, brons eller stål, solfjädrar i händerna ! Redan vid styckets tredje representation voro alla hvita kaschmirs. och sidenkappor försvunna, jag såg icke ett enda friseradt hufvud i salongen, icke en blomma, icke ett smycke, utan idel tarfliga och mörka toiletter, ordentliga penitensdrägter med ty åtföljande allvarsam och ruelsefull uppsyn. Måtte denna omkasftning från flärd till enkelhet i klädedrägt och hållning blott räcka länge; mårte styckets moral ätven göra intryck på de manliga äskådarne och vända deras håg från guldet till ädlare, till ideelare sträfvanden, så skall den för ögonblicket högt uppdrifna räntefoten snart falla och våra banker icke vidare göra någon svårighet vid att mottaga de fina papper som nu förgäfves bjudas dem. Jag är för resten icke så alldeles öfvertygad om rättvisan i de beskyllningar man gör de unga fruntimren i vår tid, som skulle de vara -mera begifna på lyx och flärd än deras mödrar och mormödrar. ?O, min ungdom !? utbrister den moraliserande m:me Clotilde dEvry i hr Sardous pjes, ?hvar har du tagit vägen med dina enkla musslinsklädningar och okonstlade seder!? Jag vill vara så oartig och antaga att denna älskvärda dåm vid det här laget sett sina 45 år, hennes ungdom inföll då omkring medlet af 30-talet. På den tiden brukade damerna på modet visserli en musslinsklädningar, men musslinsklädningar med förskräckliga puffärmar, broderade och garnerade med spetsar och tyllklädningar broderade med guld; eljest klädningar af pou de soie eller af atlas med länga rader bandrosor fästade med förgyllda agraffer, på hufvudet stora turbaner klädda med spetfar och med strutsplymer uti, och på promenaden hattar af ris prydda med en aigrette, montge en oiseau! (De små fåglarne som en del fruntimmer nu bära på hattarne äro således icke något nytt.) Går jag ett par decennier längre tillbaka i tiden möter jag denna poetiska klagan: ?Den tiden våra fäder lefde, Då sutto jäntorna och väfde Så flitigt både tyg och band. De ej hvarandras afund väckte Med många segrar, utan räckte Blott åt en redlig man sin hand. Men nu har denna tid försvunnit Set verlden mera ljus har funnit, Nu sällan flickan väfva lär; Nu glänser hon på promenader, Belönar sprättars gaskonnader, Men köket sköts gudnås så der. Sträcker jag mina forskniogar så långt som till bmdmössans och roberondens tiaehvarf, så finner jag hos Bellman en pikant hög Oki Aps 2 STA Kan Re gi KR Rs