än sin egen, den der lägges i ränteri-kistan, dertill trenne nycklar finnas och på olika håll förvaras, då deremot kronofogde icke allenast har att på egen risk vårda upphördsmedlen under uppbördsresorna, vid det egna hemmet dem förvara till dess de hinna ordnas och aflevereras till ränteriet, utan äfven derjemte har betalningsansvar för underlydande länsmän för den uppbörd af allmänna och enskildes medel, som de i och för tjensten omhänderhafva. Att kronofogde således icke bör sättas i lägre lönegrad än räntmästare, synes vara den klaraste rättvisa, helst såväl sådane kronofogdes extra löneinkomster, hvilka efter nya löneregleringen komma att varstå, utgöra, åtminstone inom detta län, en ullkomlig obetydlighet och icke kunna motsvara denna tjenstemans resekostnader för tjenstens uppehållande, som ock då lefnadskostnaden, utan jordbruk, här på orten icke är mindre på landet än i stad.? OÖfvergå vi nu till frågan om häradsskrifvarne, så bär förslaget i denna del jemväl vittne om den största okunnighet. Då man föreslagit 300 rdr bidrag till skrifvarehjelp åt dessa tjenstemän, utan afseende på fögderiernas folkmängd och deraf beroende arbete, och deremot föreslagit mantalsskrifnings-provision och bevillningsprocenten till indragning, så är det klart att innehafvarne af de större distrikter, der dessa provisioner varit någorlunda tillräckliga till aflöning af flera erforderliga skrifvarebiträden, hädanefter skola få det nöjet, antingen att af sina små löner bekosta hvad som ytterligare erfordras för 3 å 4 skrifvares aflöning och underhåll, eller ock utan dom och ransakning afgå från sina tjenster. Mot slutet af sin artikel fägnar sig hr f. d. åt att kollegierna respekterat länsmännens ställning, äfvensom att man lyckats uppgöra regleringen så, att ringa tillökning å statsutgifter derigenom påkallats. Oss vill det synas, som man 1 förra fallet alldeles misslyckats, hvilket äfven varit den naturliga orsaken hvarföre man till en del lyckats i det sednare, ty ju mindre man ger, ess mera har man qvar. Hvarje gång denna fråga af kollegierna blifvit behandlad, har den utgått derifråa i försämradt, ej i förbättradt skick, och med denna erfarenhet för ögonen hade kollegierna handlat klokast både för sitt eget anseende och för statsverkets bästa, om de förklarat sig oförmögne att uppgöra något dugligt förslag i närvarande fall. Ingen lärer väl på fullt allvar vilja påstå att länsmannens ställning blifvit respekterad, eller, med andra ord, hans utkomst betryggad, genom en löneförbättring från 700 till 850 rdr. På sin höjd kunde man anse dessa 850 rdr såsom en skälig godtgörelse för de resekostnader denne tjensteman för det allmännas räkning måste göra, men icke ett öre deraf kan räknas såsom ersättning för all hans förspillda tid och hafda möda i sitt högst obehagliga kall. Staten har i alla tider af denne tjenare fordrat allt arbete, men låtit honom sjelf draga försorg om sin, egen och sin familjs uppehälle. Såäfvennu. Är det i den meningen hr f. d. finner länsmännens ställning vara af kollegierna respekterad, då har han synnerligen rätt, men detta kan i alla fall icke blifva något att fägna sig åt. I hela samhället finnes ingen så underkastad godtycket och i sjelfva verket så förtrampad och förbisedd, som landtstatstjenstemannen, hvars verksamhet ändå är så oundgänglig och hedrande. Ville pressen göra sig mödan att intränga i enskildheterna af de förhållanden, hvarunderlandtstatstjenstemannen verkar, skulle den der finna rikt fält att till hela samhällets fromma bearbeta. Yngvar.