stateradt; och man inskränkte sig då till den sednare af de nyss framställda frågorna. Så den utmärkte Salvador, som i sin ?De mosaiska institutionernas historia? ådagalägger, att Jesus utgaf sig sjelf och af sina lärjungar utgafs för gud; att folket så uppfattade och måste uppfatta hans ord; att de således måste enligt sin religions tydliga lära och föreskrift anse honom skyldig till en ryslig gudsbespottelse, som lagen bjöd att ej skona. Salvador framhåller äfven den politiska synpunkten, att Jesu tai måste gifva anledning till svår oenighet inom folket och till farhågor, att de misstänksamme romarne skulle begagna sig häraf för att ytterligare undertrycka land och folk. Judiska senaten skred sålunda till undersökning, och fann den anklagade skyldig till döden; Salvador visar i detalj, att senatens sätt att gå till väga i allo öfverensstämde med gällande lag; misshandlingarne föröfvades ej af judarne, utan af romarne. Denna Salvadors framställning väckte sto.t uppseende, dels bestreds, dels försvarades i en mängd skrifter. En bekant luthersk teolog, Winer, citerar (Bibl. Realwörterbuch) Salvadors åsigt och tillägger derpå för egen del, att så till vida synes det, att Pallt är i sin ordning?, att vittnesförhöret ej var ytligt, att Jesus verkligen talat så, som vittnena berättat, att man ej kan lägga synedristerna till last den förutsättning, hvarifrån de utgingo, att Jesus ej kunde vara Messias. Då Winer likväl derefter menar att, om ej sjelfva domen, så likväl domstolen förtjenar tadel?, derföre att den ej förskaffade sig noggrannare underrättelser om Jesu lära och lif, som möjligen kunnat korrigera dess Messias-förväntningar, så kan dels erinras, att senaten dömde Jesus ej på grund af påståendet, att han vore Messias, utan för hans lära om sin egen gudomlighet, hvilken gudsbespottande lära stod i strid med judarnes föreställningssätt och region, dels äfven frågas, om väl luterska kyrkan och teologien, som så föga vilja medgifva ens den teoretiska forskningens frihet, äro benägna att vidkännas Stadel?, när de — i stället för att inhemta ?noggrannare upplysningar? om religiösa omstörtare — låta dem drabbas at både kyrkans och statens hämnande arm. Den sista och utförligaste afdelningen af författarens skrift är egnad åt en kritik af de evangeliska berättelserna om detta ämne. Resultatet af denna skarpsinniga undersökning är, att berättelserna om rättegången inför synedriet, om dess dödsdom öfver Jesus, liksom om folkets? yrkande på hans afrättning sakna all historisk grund; att Jesus; liksom de många andra Messiaspretendenter, som i den tiden uppträdde bland judarne, tillfångatagits och afrättats af ro merske ståthållaren, emedan den rörelse Jesus förorsakade bland folket, företöll romarne olitiskt farlig; att judarne således ej kunna betraktas såsom upphofsmän till Jesu död. Att Pontius Pilatus sökte inblanda judiska folket i saken såsom politiskt medbrottsligt — hvilket syfte hans tal och inskriften på korset tydligt utvisa — förklaras lätt deraf, . att han sålunda ville rättfärdiga sig mot den anklagelse för gr) nhet mot judarne, som var anhängiggjord i Rom. Men hvarför hafva de kristne varit så angelägna att på judiska folket och rådet vältra ansvaret för Jesu död? Till svar härpå erinrar författaren om, att kristendomen ej väckte någon anklang bland judarne, hvarför omvändelseverket måste förläggas till de hedniska folken; och bland dem blef det af yttersta vigt att ej låta den meningen utbreda sig, att Jesus skulle blifvit af den romerska öfverheten afrättad såsom politisk förbrytare. Tillika vann man härmed ett annat ändamål, att nemligen alldeles skilja kristendomen från judendomen ; i det man framställde judiska senaten såsom upphof till Jesu död och domen såsom motiverad af religiösa grunder, fick man tillfälle att låta den oförsonliga motsatsen mellan de båda religionslärorna framstå i bjert ljus. — Sanders ?Wörterbuch der deutschen Sprache? är nu fulländad. Detta verk, som utgör 2893 3-spaltiga fintryckta sidor, började utgifvas för 7 år sedan och författaren berömmes af den tyska kritiken för flit, grundlighet och korrekthet. — Marquis de Conestable har efter mångåriga forskningar lyckats sammanställa elementerna till en grammatik för det gamla etruskiska språket. — Professor Adolf Bernhard Marz, lärare och akademisk musikdirektör vid universitetet i Berlin, bekant såsom kompositör och författare af lefnadsteckningar öfver Glick och Beethoven, hår nyligen aflidit i Berlin. — Gottfried Kinkel har, efter Wilhelm Lubke, blifvit kallad till professor i konsthistoria vid Polytechnicum i Zirich, och han lär inom kort tillträda platsen. — Den serie af bearbetningar för scenen af Shakspearska pjeser, som verkställts af den med den moderna scenens fordringar så förtrogne Franz Dingelstedt, har tillökats med ?Antonius och Cleopatra. Pjesen har uppförts i Weimar, med Otto Lehfeld och Marie Knauff i titelrollerna, — Röenans personlighet. Vid en redogörelse för Renans verk, Apostlarne, kommer en pariserkorrespondent till LeipzigerZeitung på tal om författarens person. Rånan, säger han, är ännu en temligen ung man. Han föddes 1823 i Treguier i Bretagne; hans föräldrar voro fattiga och under sin lärotid var han derför underkastad många och svåra umbäranden och pröfningar. Allt hvad han nu är och hvad han eger har han blott att tacka sig sjelf för. Hansyttre menniska företer alldeles icke någonting ovanligt: han är liten till växten och undersätsig; hans ansigte har ett mildt, välvilligt uttryck; hans blick är skarp, understundom framb ickar litet ironi och fin malice derur; hans näsa är starkt räglad, hans läppar tunna och sammanpressade När man scr den lilla, skenbart så obetydliga mannen framför sig skulle man aldrig i Honom kunna ana den oförskräckte förfäktaren af de nya åsigterna, hvilka framkallat så många och uthållande polemiska stormar. Rånan är en angenäm sällskapsman och isynnerhet en snillrik berättare. Han är gilt med den ryktbare franske målaren Ary Scheffers dotter. Renan fick sin uppfostran i evt prestseminarium i Paris, hvilket stod under ledning af den sedan så bekant blifne biskopen af Orleans, hr Dupanloup. Denne hyste mycken tillgifvenhet för den unge mannen, den han ansåg för den bästa och mest begåfvade af sina lärjungar. Benan, som snart fann att han icke dugde till prest, lemnade seminariet till sin lärares stora sorg. Begge de