glositetens frukt och kännemärke. Ar det möjligt, att menniskosjälen, sålunda vägledd och upplyst, skall någonsin komma till sanningens, kristendomens Gud? Nyare dansk littsratar. M. Hammerich: Nordens Gjenforening. — G. Rode: Renaissancens eftervirkning på dansk literatur. — Barfod: Fortellinger af Fadrelandets Historie. — L. Chr. Mölter: Danmarks Historie. — Have Jöderne virkelig korsfestet Jesus? (Oversat af —g—r—. Hero lotos berättar, att under persiska kriget infann sig i Athen en persisk underhandlare, erbjudande fred och en stor landsträcka; samtidigt kommo sändebud från Sparta, manande Athenarne att förblifva trofasta mot den gemensamma saken. De svarade då, att de ej skulle svika, ty — sade d — ?Hellenerna ha samma blod och samma språk, gemensamma tempel och offer, samma seder och hjertelag?. Dessa få ord äro, som vore de talade till oss — anmärker M. Hammerich i det läsvärda föredrag om Nordens äterforening, som han nyligen höll i Den danske Folkeforening?. Greklands historia har mycket att berätta både om enhetens styrka och splittringens svaghet; samma lära predika Nordens häfder. Enhetens grundval finnes tillstädes hos nordboerna i samma hufvuddrag, som Herodot beiecknar i de nyss anförda orden om Hellenerne. Dessa nationalitetens faktorer, hvilka äfven John Stuart Milli sitt berömda arbete Om det representativa styrelsesättet? anför såsom väsentliga och bestämmande i förening med gemensam historisk utveckling, uppvisar förf. såväl i deras ursprungliga som i deras moderna, i och af vetenskapen, litteraturen. m.. m. återuppväckta skepnad. Skandinavismens första stadium har varit en kulturhistorisk process; och dess resultat är en gemensam nordisk nationalkänsla. Nu är stunden kommen för det praktiska genomförandet af det, som man teoretiskt vunnit. Framför allt bör folkens andliga synkrets — ännu elltför mycket inskränkt till det särskilda — utvidgas till ait omfatta det gemensamt nordiska: fornspråket och systerspråken. med deras litteratur böra läsas i skolorna i förening med modersmålet; nordens historia skall framställas opartiskt i sitt naturliga sammanhang; vid universiteterna bör den nordiska lagstiftningen m. m. utförligt föredragas; tidningarne måste tillmäta sina läsare underrättelser från brödrarikena efter en icke alltför verldhistorisk mättstock?; en reform af universiteternas examensväsende, som för öfrtgt är önsklig redan från rent akademisk synpunkt, fordras för att de studerande här, liksom i Tyskland, kunna efter eget val besöka hvilken som helst af de nordiska högskolorna; intilldess får man på det akademiska, såsom på andra, områden nöja sig med periodiska möten, ehuru de ej kunnå göra tillfyllest för det personliga samlif, som mer än allt annat är af vigt för utvecklingen af det enhetsmedvetande, som ej stannar vid obestämda önskningar, utan har mod att för det gemensammas och väsentligas skull afstå något af det särskilda och oväsentliga; våra lagar och samhällsinrättningar, som i det hela hvila på samma grundval, kunna och böra i många stycken blifva gemensamma — det värsta hindret är nu sflägsnadt genom författningsreformen i Sverge. Den politiska förbindelsen vore ögonsynligen en vinst, ju förr desto hellre; men den är ej i och för sig tillräcklig och med den ensam är icke allt vunnet, så att man sedan kunde slå sig till ro och anse allting väl bestäldt. Ty nordens sjelfständighet, som den politiska föreningen skulle sättas att värna, är ej en blott yttre och statsrättslig, uten bar ock en inre, andlig sida. Med hänsyn till det sistnämnda — betydelsen af ett folks sjelfständiga kulturutveckling — yttrar författaren följande, som vi göra oss ett nöje af att anföra: , Selvstendigt er ikke Norden, naar det staaer uden Vexelvirkning med Europa; naar hvad det giver er Intet imod hvad det modtager; naar det tager imod og pynter sig med, hvad der er og bliver fremmed Affald. Saa temmelig selvstendigt og samlet er Norden i sin Digtekunst. Men hvori ellers? Stolte Begyndelser uden Fortseettelse, Vaext uden Udszed til ny Vzxt, Alting smaalig hakket i tre. Det er den inbyrdes Selvsteendighed, som gjör os uselvstzendige. I forening skulle vi skabe os en Kunst og Industri, paa Antikens Grund, ligesom Thorvaldsen, men med friske Indtryk fra Hjemmet, efter vort eget Behov og vor egen Smag, som er sund og reen, altsaa med en gjennemgaaende eiendommeli; Stiil lige saavel som den franske, engelske, hollanåske, italienske, der hver for sig udgaae fra ikke mindre forskjellige Landskabers Samvirken; en Videnskab paa Modersmaalet med alle dens Grene, oplert om mulig af Grekenlands syv Vise, men i Indhold og Form udsprungen af vor egen Aand, til Lys for os og fra os for Andre; et Frihedsliv i Stat og Kirke, stemmende med Befolkningens frisindede Aand og Uafhengighedsfölelse, som end ikke Synet af fremmede Herrer har saaret; — alt dette organisk sammenhengende, det Ene med det Andet, og i sin Heelhed et Udtryk for Nordens Cultur. Ethvert Folk har den Opgave at vere et Culturfolk ; men Trediedeels Folk, som vi lenge have veret, komme ikke til at löse den. Tilsammen blive vi et af de mindre Folk, dog stort nok til at löse et selvstendigt Folks Opgave og til at blive uundverligt i Europa. Et Folk skal ikke gjöre sig större, end det er skabt, men det skal heller ikke gjöre sig mindre. De smaa Folks Fare have vi, prövet lenge nok, ogsaa i vor Cultur: ingen Modstand, intet Forsvarsforbund mod overveldende fremmed Paavirkning; ingen Modvaegt mod BEensidighed, ingen Stötte mod aandeligt Despoti og Coterivesen; ikke Eftervirkning af det Store, som födes: havde Linnå ikke vzret i Holland og efter den Tids Brug skrevet Latin, var han neppe bleven Europas Leerer, og at Rask idetmindste kom til at grumdlegge den nordiske Philologi, og endda kun her i Landet, skyldes hans enkelte Lerling og Ven N. M. Petersen; — ikke nok af gjensidig vekkende Stöd, som fremkalde Aandens Gnister: det store Opsving i vor Digtekunst begyndte i Feellestiden med Norge, som gav Stödet til de to krydsende