FOLSTELELIEJ EEW UJ UALGISUKTTOER Att blifva Guds barn, att hafva Gud för ögonen och i hjertat alltid, att sky det onda och göra det goda — det är vår uppgift såsom kristna menniskor, och detta framhålles naturligtvis äfven af vår författare. Men på frågan, hvarlöre detta är min uppgift och hvad skäl? jag har för att söka fylla den, ger författaren det svaret: gör det rätta och goda, så skall Gud belöna dig derför, i motsatt fall skall han förfärligt straffa dig. Är det då egennyttan, begäret efter att ha det så komfortabelt som möjligt både i detta lifvet och i det tillkommande, som bör vara driffjedern till våra handlingar? Nej, visserligen icke, svarar man; men folk i allmänhet behöfver ha föremålen för sin uppfattning framställda så konkreta och objektiva som möjligt, för att kunna liksom få tag i dem. Vi medgifva äfven detta; men deraf är man väl icke berättigad att göra lögnen till sanning, det osedliga till sedligt. Att detta i sådant fall inträffar, synes af det ofvan sagda. Det är en ensidig och förvänd tillämpning af den i och för sig riktiga ackommodationsteorien. Och högligen betvifla vi, att en sund, mensklig uppfostrare vill oupphörligt framhålla för barn eåsom skäl, hvarföre de skola vara goda, att de då skola få en belöning, ett nöje eller dylikt, men i annat fall få stryk eller annat straff. Redan den gamle hedningen Plato visste, hur vigtigt det var att lära bara dygd och rättrådighet utan att förespegla dem åtföljande yttre fördelar. Presterna i det nittonde århundradet veta det icke elier tyckas åtminstone icke tro på sanningen häraf. Angående bibeln lär oss vår förf. att deri innehålles Guds ord, på hvilket vi skola tro, men ej ?på eget förnuft eller andra menniskors myndighet eller gammal mening?. Men i bibeln finnas några böcker, som kallas apokryfiska; kyrkan har icke erkännt dem såsom af Guds ande ingifna?. Skall jag i detta fall tro på en ?mrendighet?? Och hvarföre? År månntro kyrkan Gud oeh kyrkans beslut Guds? På Sinai berg utgaf Gud lagen under tordön och Jljungelå?, heter det. Och vår lärde katekesförfattare vet äfven, att detta ?yar ett tecken af Guds brinnande nitälskan mot öfverträdare?. Ja, hur skulle man eljest få folk att göra det goda och rätta, om man ej fick inbilla dem, att i thy fall en: åskblixt helt oförhappandes kunde slå ihjäl de stackars syndarpe? Denna åsigt är ett uttryck af samma råa, hedniska föreställningssätt, som äfven tidningen Wiäktaren pläögar då och då till fromma själars uppbyggelse predika. Och på så sätt ingjutes ju i unga själar en värdig och framför allt en kristlig föreställning om Gud! Det är då icke underligt, aw vår förf. tramställer och jakande besvarar den frågan: ?medför det någon nytta att älska Gud?? En ganska stor, såsom vi sett. För att emellertid komma i åtojutande af denna Ppytte? skall man bland annat icke försumma Guds ord? eller ?ohelga hvilodagen?. Och härmed menar vår författare, att man icke utan nödtvång får försumma att gå ik kyrkan på de för gudstjensten bestämda tiderna. Det vöre att försumma Guds ord. Således att höra Guds ord är lika medatt gå ikyrkan. Ar då kyrkan återigen Gud? Man får icke på hvilodagen sysselsätta sig Smed onödigt lekamligt arbete och syndiga nöjen såsom dang, spel och komedier?. Det vore att ohelga hvilodagen. Ty de nämnda sysselsättningarne äro alltid eyndiga i sig sjelfva, men på helgedagar dubbelt syndigat. PSåledes utom det att man här får lära, att sjelfva sysselsättningarne äro syndiga, oberoende af beskaffenheten af den menniska, som befattar sig med dem (att sålunda icke allt är rent för dem renom), så inhemtar man äfven, att det finns mellan synderna en gradskilnad, beroende på vid hvilken timma jag begår dem. Ar icke det ganska riktigt? Den, som sett på en komedi? på en söndag, har åsamkat sig ?dub belt? så stor ekuld, som den, hvilken be-l traktat samma komedi? på en måndag. Hvaraf vi klarligen inse, att man äfven i himmelriket — räknar bräk! ; I fjerde budet får man bland annat veta, att barn icke böra gifta sig utan föräldrars samtycke, ty ?det är att göra dem stor bedröfvelse?. Att föräldrar gehom ett nekadt samtycke i detta afseende kunna göra sina barn stor bedröfvelse, som dessa ej behöfval och böra underkasta sig, det omtalas icke. l. Hur skulle man eljest kunna inskärpa den blinda lydnaden mot föräldrar, hvilka enligt vår förf. äro ej blott våra naturliga föräldrar, utan äfven å ena sidan konungar, furstar och andra öfverhetspersoner?, å den . ändra prester och lärmästare?, i förhållande . till hvilka Pundersåtarena? och åhörarne? äro ?barn?. Utan tvifvel en vacker och välmenande åsigt, som möjligen kunde vara : sann för mycket, mycket länge sedan; men är det lämpligt att på detta sätt ingjuta den hos nutidens menniskor?... : Vid behandlingen af sjette budet har vår förf, med mycken nitälskan sträfvat efter att riktigt i detalj behandla allt, som med nämnde bud står1något sammanhang. Här förråder sig ett, snart sagdt, ängsligt bemödande att bland annat kunna anföra alla de pamn, hvarmed man betecknar brott mot detta bud. TI ett stycke låter vär förf. och . efter honom åtskilliga af våra prester barnen uppläsa icke mindre än elfva sådana olikartade brott och benämningar. Som vi förmoda, att för barnen dessa förefalla helt och hållet främmande och obegripliga, tarfvas väl äfven förklaring af dem. Och detta måtte vara särdeles uppbyggligt för unga, oskyldiga barn! Dessutom få de för bättre minnes skuld påminna sig här ånyo, att dans och skådespel? böra vid bedömandet ställas i jemnbredd med Potuktiga lekar? samt att Pspringande? också är ett brott mot sjette budei. Vi erkänna, att vi icke kuvona på något sätt fatta detta; men åskådliggjordt, såsom det väl kan ske, af dem, som predika det, torde det förefalla naturligt nog. a il 1 sjunde budet får man höra den öfverraskande nyheten, att tiggeri uten vidare Pär en af de vanligaste tjufränkerna? samt att det är ostärra ovnd att atäla mycket än