fram i dagen som vid det nyss anförd exemplet. Afven i dessa verk skulle ocksi stora besparingar kunna ske genom att an taga renskrifvare, som-betalades efter det ut förda arbetet och icke med bestämd lön oci som i ett enskildt rum å embetsverket ut förde all till verket hörande renskrifning Det är väl savnt, att de stora embetslo kalerza de igenom ieke komme att fylla med en mängd tjepstemän, synnerligen extra ordinarier, som pu med renskrifningen hafv: någon liten sysselsättning, men hvilkas för nämsta uppgilt är att visa sig i verket, dis kutera dagers on dits7, läsa tidningarne samt bilda bugande leder för den inträdande chefen och de kögre cmbetsmännen, mer vi hafva den oförgripliga tron att det hvar ken är till statens sanna fördel eller till der unge inträdande tjenstemannens nytta, ett har år efter år på detta sätt högst obetydligt sys selsättes, samt då han ändtligen erhåller någoi litet arbete, detta då består i elt själsmördande renskrifveri. Om till dessa förändringar äfven fogades den förnuftiga åtgärden att icke fler extraordinarier entoges än verket oundvikligen kräfde, samt vid dessas äfvensom vid de ordineries befordran, afseende endast fästades vid deras ådegalegda insigter, skicklighet och flit, och mindre vigt lades vid anciennitet, lycksökeri, börd och relationer, skulle belt säkert mer niresse väckas för arbetet och en större ifver att lära känna embetsgöromålen och vinva mb: trmannaskickligbet göra sig gällande, än vu är händelsen. En början skulle derigenom också kunna göras till en förerklivg uti det; flera delar alltför invecklade, och derför v er än lofligt långsemma svenska embetsiwaskineriet, om hvilket en utländning på ett träffande sätt yftrat att svensken skrifver bort 99 rdr för att få veta hvart den 100:de tagit vägen. Det är icke vår mening att embetsmöanens löner skola minskas. Det kan väl iyckas som dessa i de högre graderna skulle vara väl siore, men teger man i betrakande, dels den dyra lefvadskostnaden ien hufvudstad, dels ock de stora uppoffringar, som en embet-man, hvilken i de flesta fall redag ictrid: i medelåldern då han hunnit cn sådan plats, måste vidkänvas för sina barus uppfostran, kan man väl icke med käl säga ett löneinkomsterna i de högre oradernva äro sådana ait en afprutvivg derå kan ega rum. 1 afseende å den lägsta tjenstegraden är lönen 1000 rår sperese för liten för att icke utan stora ckoromicka bekymmer kupna uppehålla sig å en dyr lefnudsort. Men genom o:vsn päptkade i: rändringar skulle dessa olägenheter kunna ifbjelpas, uten det ring tiliskost af statskassan. Ivärtom skul igen n j obetydlig besparing uppsiå, äfven om den lägsta grajens lön ökedes i koll gierna så att dess nnehafvare änjöte 1500 rdr. Den åsigt som nu räder i embetsförvalt ningen har blifvt g:nska följdriktgt utbillad i det allmänt bära förhällande att gerom k. dispens, som sällan alfslås, erhåller n tjensteman i första graden tillåtelse att äfren bekläda semms g:vds tjenst vid ett annat mbeisverk, ja andra tjensiegradens innemafvare i ett verk kunna innebafva första raden i ett annat. Det finnes till och med xempel på att en och summa person får pnehbafva andra gradens tjenst i ivå olika jerk. Det lärer väl icke af någon betviflas, att ;å en sådan tjenstemen händelsevis ser törre utsigter tili befordran i det ena veret, betrektar han fin tjenst i det andra endest fom en slegs sinekur, den han innevafver blott för att få uppbära qvartalerna ;ch den ban aftäger sig sä snart han, efter vunnen befordran i det ena verket, slutligen ;j en gång längre kan erbålia kopgl. dispens och på detta sätt behålla den. Det behötfver troligen ej ådagasläggas att, imnder sådana förbällandenv, något intresse j kan väckas och underhållas att blifva en kicklig och duglig embetsman i ett verk, om tjenstemannen vid första tillfälle ämnar relt och hållet lemna. Det i flera verk långt öffer behofvet inätiade antalet af tjenster, lemnar äfven godt illtälle till en sådan dupplikentverksamhet, om också ofta begagnas efter hvad erfarenveten visar. Om deremot bvarje embetsvesk fullt sys elsatte sina tjenstemän, som icke tillätes rhålla enställning i annat verk, sam desses ntal icke vore större än för ärendenas gårg fore behöfligt, och de lägre tjenstemännens öner förbätirades, hvilket, som vi ofvan visat, ganska lätt kan ske gerom att så måningom indraga en mängd oiverflödiga jenster, skulle sckerligen mänga goda följter uppstå vid embeimannaförvaltningen. Den ej minst vigtiga vore en odelad håg gnad åt det embetsverk, hvari tjenstemanen vunnit inträde, ett större nititjenstens itöfning samt ett hfligare begär att förvärfva sig den för deta verk nödiga erfaenhet och kunskapsmått och såsom en ovilvorlig följd häraf — en mera utbildad em-elemwinaskicklighet. l Vi Åro ock att hvarje embetsverk bör cunra göra anspråk på, samt verkligen är bZhof af, att den ijensteman, som der usnit inträde, icke drages åt en mängd vudra för verket lrämmande sysselsättninJar, och detta just under verkets arbetstid. Ett eådant förhållande råder dock icke iu, uten det gamla oförnuftiga systemet ter ig i sin folla utvecklipg, och man får deröre ofta skäda huru tjenstemannen om för