nade Cyntia sin slaf, ehuru hon ej höll af Roger ens en tusendel så mycket som han älskade henne; hon fann det emellertid ganska behagligt att en man, som hon högt aktade och som andra aktade, var hennes afgjorda beundrare, hvilken med glädje uppfyllde äfven en outtalad önskan af henne, för hvilken hvarje ord hon sade var dyrbarare än perlor och diamanter, hvarje rörelse full af himmelskt behag och i hvars hjerta och tankar hon enväldigt herrskade. Hon var ej anspråkslös och omedveten om sin makt, men hon var dock ej fåfäng. Hon visste mer än väl huru djupt Roger fästat sig vid henne, hans hyllning behagade henne och hon sakeade den då han var borin, mera än hondm sjelf; ty hon älskade honom ej — nej, hon älskade honom icke. Molly visste att Cyntia icke älskade Roger, och vredgades på henne hvar gång öfvertygelgen derom tvingade sig på henne. Molly förstod ej sjelf sina känslor; men hon visste att Roger ej var utomordentligt intresserad af att erfera deras natur, under det hans lif nästan tycktes bero på hvad Cyntia kände och tänkte. Derföre hade Molly också en skarp blick och djup insigt i halfsysterns hjerta, och hon hade sett att Cyutia icke älskade Roger. Molly kunde hafva gråtit förtviflan vid tanken på den stora skatt som opöaktad låg vid Cyntias fötter, och henns gorg skulle varit utan minsta anstrykning a! fjelfviskhet. Hennes ömhet var som förr — den varmaste systerkärlek, så trodde bon åtminstone sjelf. Jag är hans syster?, tänkte hon mången gäng. Bandet oss emellan är ej slitet ehuru han är alltför mycket upptagen ai Cyntia för att nu tala derom. Hans mör kallade mig Fanny; det var som om hon Bifvit mig rätt att vara hennes dotter. Jag