en rask klättring öfver muren, smyga si förbi de yttre posterna. Men som sagdt är alla dessa planer måste öfvergifvas, bevak ningen lät ej trötta ut sig. Redan på söndagen den 16:e — sålede efter två dygns vistelse i skrubben — had hettan och törsten kafvat Andersson. Mit hufvud värkte och kroppen hade förlorat al sin kraft?, yttrar han; ?härtill bidrog mye ket det förfärliga bullret af jernstänger oci yxor samt den med dessa bräckredskap if rigt arbetande bevakningspersonalens stam pande. Jag föreslog nu Bergvall att ypp: vår vistelseort, men han förklarade på ce bestämdaste, att om jeg gaf ifrån mig min sta ljud, så skulle jag genast blifva expe dierad. Han hade ju knif. I stället upp manade han till ihärdighet och mod. Änn fanns en och en half alldeles förto. kad råg bulle qvar. Medel att släcka törsten had vi ju. Han ville att vi skulle uthärda all lidanden för att vinna friheten.? Häraf framgår ovedersägligt, att Bergval egde i ojemförligt högre grad än Anderssor en okuflig sjelfbeherrskning. Han egde der ännu i två dygn och äfven väldet öfver der andre. Efter fyra dygns lidanden i det trång tillhållet — eller från fredagen klockan vic pass 2 e. m. till tisdagen vid samma tid — föranleddes deras upptäckande ?genom er högst obetydlig anledning? af Andersson Han uppgifver ej hvari denna anledning be stod elier om den skedde mea eller utar Bergvails vetskap och samtycke — all: nog: bevakningen hade segrat, säger Anders son; men dess seger gaf sig icke tillkänns i något förfördelande eller strängt beteende, utan hördes blott det sanningsenliga utropet: Stackars dårar!? Att de i kroppsligt afseende voro i det bedröfligaste skick, torde knappast behöfva tilläggas. obeqväma gömstället utbyttes snart mot det gamla bekanta, dock ej behagliga logiet — Sförvaringscellen — der jag väl får god tid på mig att erinra mig alla de dumma planer, hvilka under ofvannämnda bistra dagar förorsakat mig så mycket ondt. I denna dystra boning kan en orolig hjerna få hvila — åtminstone så länge tills nya framtidsplaner skola uppgöras. Fastän Andersson ännu icke är mer än 37 år gammel, är han nu sjuklig och myeket af hans stora fysiska kraft äterstår ej. Han synes derigenom nu mera urståndsatt att kunna förnya sina fordna halsbrytande rymningsförsök, och -omhan än ständigt följes med sträng uppmärksamhet, så är det sannolikt att hansgoda hufvud och användbarhet skall bereda honom tillfälle till sådan sysselsättning som förmildrar fängelselifvet. Vi sluta denna skizz med att citera fängelsedirektörebs i Wexiö hr Otto Påhlmans afgifna yttrande: Af de flera tusen fångar, som jag under nära sex ärs tjenst på Carlsborg och sju år härstädes haft att göra med; är Wilhelm Andersson den mest intressanta, och jag tror, att om han från Köpenhamn kommit till Amerika, skulle han, ehuru utan all underbyggnad, men med sitt öfverlägsna hufvud, sin fysiska kraft och orubbliga mod gjort hvad man kallar lycka — ifall icke någon kula gjort slut på hans skiftesrika bana, Med en mild behandling är Anderason öppen, till och med vek — behandlar man honom strängt blir han hård och trotsig.4