kan hjelpas. Men nu har jag ej tid att dröja längre. Kom i morgon, och det vore väl märkvärdigt om två läkares visdom och tre fruntimmers dårskaper och glädtighet icke skulle kunna göra er litet gladare och lättare till sinnes.tt Mr Gibson steg åter till häst och red bort i detta långsträckta traf, som allmogen i trokten kallade doktorslunken. Jag tycker hvarken om hans utseende eller hans puls4, sade mr Gibson för sig sjelf då han om aftonen genomsåg sin journal. Men vi kunna ju ofta misstaga oss och döden är mig kanhända mycket närmare än honom — äfven i värsta fall. Osborne anlände en god stund före frukosttid följande dagen, men ingen anmärkning gjordes deröfver. Han vari dag bättre; åtminstone såg han så ut och do få spår af trötthet och sjuklighet, som ännu återstodo, försvunno snart vid det hjertliga moitagandet och det bebagliga sällskap som nu kom honom till del. Molly och Cyntia hade så mycket att berätta om sina små sysselsättningar och halft utförda planer för arbete och tidsfördrif. OCyntia framkastade mer än en gång en-glädtig, tanklös fråge, hvar han varit, hvad han företagit under sin frånvaro, men Molly var alltid tillhands för att bespara honom obehaget af ettivetydigt svar, ett obehag som hennes ömtåliga samvete skulle känt vida mer än hans. Mrs Gibson talade artigt, osammanhängende och känslofullt som vanligt; men ehuru Osborne smålog åt mycket som hon sade, fann han det dock rätt behagligt och, ä att säga, nervatillande. Doktora och havs gäst mr Nicholes inträdde nu, efier att förut hafva haft ett kort samtal angåcnde Osbornes helsa, hvarföre den gamle lä