Tal. instämde till alla delar i den regervation som frih. af Ugglas afgifvit, ty denna bevill ningsutskottets hemställan innebure ett bestämd ingrepp i konungamakten. exe. justitiestatsministern frih. De Geer Om bevillningsutskottet med sin slutstrof blot afsett formen för tulltaxans utfärdande skull tal. ej fäst sig dervid, men af reservationer oct yttranden af bevillningsutskottets ledamöter fram ginge, att K. M:t ej finge taga annan betlattning med tulltaxan än att utfärda den. Tal bestrid de en sådan uppfattning, på samma gång han beklagade att den gjort sig gällande. Utskotte hade i framställningen elagit öfver sitt eget mål då det säger att ständerna ega ensamma att för foga öfver tulltaxan, ty utskottets majoritet har dock ej förnekat, att konungen eger rättighet att nedsätta spanmålstullurne. Tal. rekapitulerade hufvudfrågan angående ständernas rätt aut al lena? sig beskatta, de dermed i sammanhang stående frågorna samt begge sidornas försvar. Då grundlagen medgåfve konungen rätt att höja tullen på inoch utgående spanmål, borde väl ej kunna nekas, att han eger rätt att nedsätta spanmålstullen, och denna rätt ha grundlagens stiftare också ansett K. M:t ega rörande alla tullaferfter och ej velat förbjuda honom att kunna nedsätta dem. Man ser oc hur i grundlagen blott talas om förbud att höj Regeringen kan alltså ej utsätta sig för att statsmaskmen skall stanna. Man frågar: om K. M:t kan nedsätta bevillningsafgifter, hvem eger då rätt att höja dem? Jo, konung och ständer gemensamt. Tal. medgaf, att regeringen skulle missbruka sin makt om den, genom att nedsätta tullbevillningen, förorsakade brist i statsverkets inkomster, men man borde förlita sig på en om landets sanna väl samvetsgrann styrelse. Ett sådant missbruk vore lika farligt söm det rikets ständer skuile kunna begå t. ex. genom skattevägran eller föreskrifvandet vid anslags beviljande af sädana vilkor, som helt och hållet bunde händerna på regeringen. Man säger att genom den franska traktaten regeringen skulle ådraga landet en brist i de påräknade intraderna till statsverket, men rikets ständer ha sjelfva anv medlen för ertandet af en sådan möjlig minskning och för frigt var regeringen vid traktatens afslutande fullt öfvertygad, att statsbrist ej skulle kunna vppstå. Ev års erfarenhet har heller ej jäfvat riktigheten af denna öfvertygelse. Hvar: skulle det då ligga detta ingrepp i ständernas beskattningsriätt, hvilket man påstår att konungen gjort? Det vore omöjligt att inse. Deremot vore det alldeles tydligt att motståndarne till traktaten blott velat skaffa sig sjelfva ett näringsskydd. Konungamaktens vägran att indrifva alltför höga skattebelopp tillhör de första begreppen om konungamaktens prerogativer och i flera länder vore detia begrepp inprägladt; vår egen grundtag erkände samma grundsats och den ville utskottet nu stryka bort, utan att sätta något annat i stället. En bland de svåraste uppgifter för det representativa systemet vore att-kunna skydda minoriteten och i tal:s tanke vore konungamakten denna minoritets bästa skydd. Tal. protesterade mot den tydning etw par tal velat gifva åt några uttryck i frih. Gripenstedts anförande och slutade med att uttala, det regeringen med sorg skulle mottaga underrättelsen, att ständerna skulle beslutit återgå till det gamla skyddstullsystemet. Hr Reutersvärd ogillade den äsigt utskottet ut: tryckt och ansåg att det öfverskridit sin befooenhet. Man ville försöka sig på att inskränka konungamakten, detta var tydligen meningen med denna s. k. kläm. Antoges denna skulle man få bevittna det skådespelet, att konungamakten och nationen droge åt olika håll. Tal hoppades, att regeringen skulle, så längt det vore möjligt, respektera tulsatserna. Yrkade afslag. Fuih, J. Liljenerante förklarade, att han skulle med sin röst ha understödt en motion, som gick ut på att i grundlagsenlig ordning medgifva ko nungen rättighet att nedsätta tullar, ett medgitvande som tal. ej ansåg innebära några vädor, allraminst under det nya representationssättet. Men leremot kunde tall ej anse, at K. M:t, enlig grundlagen, redan eger denna rättighet att nedsätta af ständerna godkända tullsatser. 61 R. F. vore i detta fall tillräckligt upplysande. Yrkade bifali till utskottets hemställan. Frih. of Ugglas ingick i en a af denna skrifvelse-kl Ingen kunde Pp annat, än att den innehöll, det K. M:t måtte oförändrad utfärda den tulltaxa, som ständerna beslutit. Hade man då, för att ändtligen få säga något, begagnat de ordalag, som, finnas i ständernas rifvelse 1812 rö ande tullbevillning, skulle tal. :j haft något deremot; men denna kläm vore alldeles icke på sin plats, den vore också helt och hållet ny för vårt statsskick. Eger konunsen verkligen ej rätt alt nedsätta tullar, h hafva ständerna icke sedan 15809 vindice sig denna rätt? Denna konungens rätt har ej tts i fråga förrän när franska traktaten kom ill stånd. När den rätta myndigheten, konstiutionsutskottet, genom sina domslut ogillat alla nmärkningar, som stätt i samband med deona fråga, så var det väl olämpligt, minst sagdt, att komma med denna skrifvelse, och besluter man verkligen att en skrifvelse i denna riktning skall aflåtas, så återstode för regeringen blott en ut, den att stryka ut alla tullar, så blefve det slut på tvisten. Tal refererade för öfrigt ill sin reservation, (som varit införd i denna idning), och ställde till ståndet den uppmaning t förkasta förslaget, ty det innefattade ett försök att inkräkta på konungamakten. Frih. v. Schulzenheim fann det vara riktigt, såsom man sagt, att bevillningsutskottet ej eger rätt att slå sig på tolkning af grundlagen, men utskottet hade rättighet och skyldighet att upptaga de ordalag, som förut blifvit begagnade och som äro legaliserade genom bevillningsutskottet och rikets ständer, ty i 1812 års riksdagsbeslut iterfunnes dessa samma ord. Således berde man kunnat bespara sig klandrande ord till utskottet Ridderskapet och adeln borde ej genom något ags malplacerad känslosamhet, någon ardlig servilism, votera bort grundlagens stadganden för några få individers skull, vore dessa också de mest utmärkte i landet. Regeringen och ständerna påminte mycket om Zoroasters lära om de begge mot hvarandra stridande makterna: det onda och det goda. Tal. kunde anföra många exempel, om han bara ville, på denna strid mellan det onda och det goda, synbar i våra lagstiftningsförhållanden; han ville dock blott framtaga ett exempel: man införde frihandeln i jordbruket på samma gång man på allt upptänkligt sätt ömmade för de enskilda bankintressena — det onda och det goda voro kopulerade, såsom man ser. Två korpar hade regeringen, den ena tillhviskade goda den anjira orda råd — men skulle man väl vara tvungen att taga det onda med det goda. Begripen I än eller huru? så ville tal. fråga med den stora mär staren — Reccringen kunde liknas vid Ingjald Iiu